Huang inledde med Beethovens Sonat 27 som markerar intåget i romantiken. Den skrevs för en prins som stod i valet och kvalet huruvida han skulle gifta sig med en dansös. De två väsensskilda satserna artikulerar dilemmat genom hetsiga samtal mellan förnuft och hjärta varpå våndan slutligen landar i förnöjsam visshet.

Österrikaren Alban Berg (1885-1925) skrev bara en pianosonat och den befinner sig i den perfekta brytpunkten mellan senromantiken och modernismen. ”-Inte kan man förstå att den skrevs för hundra år sedan?”, utbrister Huang. Den har vår tids moderna klanger och atonalitet.

Med några stycken av Sergei Prokofiev inleddes den lekfulla delen av konsertkvällen. Ett av dem var ”Scherzo” som betyder skämt på italienska. Huang gav en alldeles förträfflig beskrivning som lät ungefär så här: Tänk er en balett, sansad till en början och bara en solist. Så ansluter alltfler dansare och alltsammans snurrar på, ja urartar till en makaber dödsdans.

Avslutningsvis, Franz Schubertzs mäktiga pianosonat 20 i A-dur, ett verk som innehåller alla temperament nedkokta i ett instrument. Kvällens huvudnummer blev en underbar resa genom eleganta och sirliga slingor, högstämda och majestätiska passager, intensivt rödglödgad hetta och ömtåligt vankelmod. Och vad passade väl bättre än en några strofer ur Tranströmers dikt ”Schubertiana”, reciterad av David Huang. Plats: New York, jättestaden där ”hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de framrusande katakomberna… Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert i något rum därborta och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra.” Fulländat