En sammansatt skara av tjugosju poeter presenterar sig med antologin ”I rörelse”. Heterogent naturligtvis, men ofta rutinerad, här finns litteraturprofessorer, erfarna journalister, mer eller mindre seniora författare, doktorander. Åldersspannet från 31 till 94, samtliga medlemmar i Uppsala författarsällskap.

Karin Boye har lämnat material till boktiteln med den dikt där åtminstone inledningsstrofen tillhör det lyriska allmängodset i Sverige: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst./

Den bästa dagen är en dag av törst.” Rörelse som en slags devis över modernismens framåtsträvande, livsmålens ständiga relativisering.

Men inför den mångfald som tjugosju diktare uppvisar kan jag tänka mig en alternativ förklaring. Nämligen det Gunnar Ekelöf uttrycker om skrivandets tvång och nödvändighet: ”Kanske skriver man just för att få veta det som man skriver”. Ett skenbart enkelt konstaterande, svaret ligger redan i frågan, meningen med poesiskrivandet är det man just förmått formulera.

Och läsaren kan bara acceptera och - oftast tacka. Kanske särskilt för sådant som de många bidragen om flykt, umbäranden och nya liv. Förtvivlans angelägenhet från namn som Ak Welsapar, turmensk författare och översättare med ett tjugotal böcker bakom sig. Eller Anisur Rahman, Uppsala kommuns f.d. fristadsförfattare, Reza Rezvani, iransk författare och översättare eller Rafik Saber, en av kurdernas viktigaste poeter, tretton diktsamlingar erfaren. Hans romantiskt-klassiska ton är gripande som en hymn: ”På stranden överlämnar jag kvällen åt havsfåglarna/ Och stänger mörkret likt en bok, / Jag vill återvända till dig innan dagen gryr/ Och lyfta mina synder som en vit flagga inför dig,/ Strö ut mina drömmar som ett fång vissna löv.”

Tjugosju namn kan jag inte gå igenom rättvist, ni måste ursäkta detta. Men jag vill ändå nämna Lars Björklunds Martinsoninspirerade naturlyrik, Elisabet Hermodssons avväpnande enkla tilltal, Carl-Göran Ekerwalds slagfärdighet, Torsten Petterssons mer anspråksfulla spårsökande efter Borges och Magnus Ringgrens blick, genomskådande, men inte direkt jungfruligt. En avslutande eloge till Lina Österman som fortsätter sin brottning med tradition och modernism mot en fond av tid och universum och till Adelaida Caballero, författare och kulturantropolog som är rasande, tydlig, omfamnande, ”Jag knyter repet i honom och runt min hals.”

Som helhet en njutbar samling, habil och vackert sammanhållen. Mest brännande i de motiv som ligger långt från det som kunde kallas svensk, inomlitterär vardag.

Flera av poeterna i antologin skriver regelbundet för UNT Kultur. Boken recenseras därför av Jan-Olov Nyström, litterarturkritiker på Norrbottens-Kuriren.