Fortfarande kan jag förundras över att det är så populärt att läsa om fiktiva mordfall och att den rikliga utgivningen håller i sig. Det måste vara i människans natur som fascineras över den ondska som kan släppas fram, i alla från den rena psykopaten till vem som helst. Och jag läser gärna själv, även om kraven på kvaliteten ökar ju mer man läser.

Tana French, numera bosatt i det Dublin som oftast står i centrum för hennes berättelser, är absolut en som håller måttet. Hennes specialitet är att ge djuplodande psykologiska porträtt av sina huvudpersoner. Det gör hon också i sin senaste, "Inkräktare", hennes sjätte. Genom sina böcker har hon en ovanlig vana, att låta någon ny av de tidigare medverkande få vara i centrum. Denna gång är det Antoinette Conways tur. Hon fanns med även i förra "En hemlig plats" tillsammans med Stephen Moran som nu fått lämna över. Båda är orättvist illa sedda i poliskåren och vill nu ha revansch. Men i lösningen av mordet på en ung kvinna försvåras inte minst av kårandan. Boken har det mesta som krävs för att man ska sluka den och vägra släcka läslampan på kvällarna. Ska man njuta fullt ut av Frenchs böcker så ska de läsas i kronologisk ordning.

Den förmågan har också Anders Roslund som efter parkamraten Börge Hellströms bortgång själv får ta ansvaret för kommissarie Evert Gräns och infiltratören Piet Hoffman, ett udda par som behöver varann även i "Tre timmar". Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida fenomen i fokus i ännu en mycket läsvärd och gripande historia. Roslund är en av våra absolut främsta författare i genren och har man inte läst de tidigare är det hög tid, främst då "Tre sekunder" och "Tre minuter" som är de givna föregångarna.

Artikelbild

En annan författare som jag med stor förtjusning återvänder till gång på gång är danske Jussi Adler-Olson. Liksom i utmärkta "Washingtondekret" låter han serien om Avdelning Q vila även i nya "Hon tackade gudarna". Eller nya för resten, på svenska är den ny men den kom ut redan för tio år sedan i Danmark. Det märks en del då den anknyter så tydligt till aktuella händelser åren innan. Framförallt är det kriget i Irak som styr mycket av händelserna. Jussi Adler-Olson har som vanligt fascinerande personer i huvudrollerna och historien är berörande och han kan sin samtidshistoria.

Danmark har ju en minst lika stark tradition av deckarutgivning som Sverige. Mads Peter Nordbo är inte översatt tidigare men hans "Flicka utan hud" ger stark mersmak. Bara miljön där Grönland är skådeplatsen känns fräsch och intressant. Nordbo ger en initierad inblick i det grönländska samhället där danskar och inuiter ska samsas, där fornt möter modernt. Det har blivit till en lika spännande som inkännande berättelse som sitter kvar länge.

Tyska Nele Neuhaus har etablerat sig ordentligt nu och kommer med sin tredje roman på svenska "Annars skjuter jägaren mig". Tyckte att hennes förra "Stora stygga vargen" var lite svagare än debuten "Snövit ska dö". Men här är hon igen och tvivlen ryker. Låt dig inte luras av sagotitlarna, det är en rå och brutal verklighet som kommissarierna Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein ska ta itu med. Denna gång riktar Neuhaus också en tydlig känga åt vad hon menar är transplantationsindustrin där anhöriga kan komma ordentligt i kläm.

Mer svenskt då. Som vanligt är det gott hantverk utan att det sticker ut särskilt. Debuterande Karin Pilt bor i Uppsala men hennes "Pärlbäraren" utspelas främst på en fiktiv plats i Dalarna. Här får hon skickligt med så skilda saker som miljöhänsyn, bygdeskildring, sexuella trakasserier och en psykologisk blick för de inblandade. Henne läser jag gärna mer av, gärna förstås med handlingen förlagd till Uppsala, det är för få i spänningsfiktionen som avlivas här..

Artikelbild

| Tana French är bland det bästa man kan läsa inom spänningslitteraturen. Hennes nya bok "Inkräktaren" är inget undantag.

Man kan ju lite cyniskt säga att Ingrid Hedström hade "tur" med sin nya roman "Brandgata". Samtidigt som den lånar en del av historien av den stora branden utanför Sala 2014 så flammade ju en ny storbrand upp där. Så, ännu mer aktuell. Men Hedström behöver inte så mycket draghjälp även om skildringen runt själva branden är mer spännande än mordintrigen och en intressant internationell utblick höjer den.

Mikaela Bley kommer med tredje romanen, "Louise", om kriminalreportern Ellen Tamm. Här handlar det om intriger i kretsarna runt regeringen då justitieministern anklagas för mordet på sin pressekreterare. Lite långsökt här och var men initierat i övrigt och med tydligt kvinnofokus.

Det är det också i "Sweet Lolita" av debuterande Kicki Sehlstedt. I fokus står unga flickor som faller offer för sexualiserat våld. Sehlstedt gör en övertygande skildring av mekanismerna runt den typen av övergrepp och introducerar det udda paret Aida Svantesson och Kajan Berglund som är tänkta för en fortsättning. Starkt berörande skildring även om det ibland blir mer indignation än spänningsläsning.

Ofta blir ju huvudpersonerna i böckerna några som man får följa år efter år. För Mikael Ressem är det nu dags för sjätte boken om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström i Gävle, "Av jord är du kommen". Roligt med ett lite annat perspektiv och en annan plats än brukligt.

Jan Mårtensson lär väl ha något slags rekord i skrivna deckare, han kommer med en om året och har så gjort under lång tid. Även i "Den engelske kusinen" är det förstås antikhandlaren Johan Kristian Homan som löser det hela. Med lika förstås flickvännen och Säpochefen Francine liksom siameskatten Cleo. Underhållande och lärorikt.

Får skickliga Mari Jungstedt hålla på lika länge så blir det kamp om antalet böcker. "Ett mörker bland oss" är hennes fjortonde om Anders Knutas och de andra på Gotland. Tydlig semesterkänsla i både anslag och miljö även denna gång där relationerna är lika viktiga som bovspaningen.

Avslutningsvis ett par böcker som sticker ut lite i just de författarnas produktion. Jessica Fellowes är mest känd för att ha skrivit om "Downton Abbey". I "Mysteriet på Asthall" handlar det om det verkliga mordet på Florence Nightingale Shore 1920 och kopplingen till de berömda systrarna Mitford. Initierad tidsskildring och mycket välskriven som ska få en fortsättning.

Michael Connolly är också synnerligen produktiv. I "Nattskiftet" har han bytt bort Harry Bosch till förmån för polisen Renée Ballard, en minst lika hårdför men kvinnlig karaktär. Roligt med nya perspektiv och spänningsskildringen kan han ju.

Så där, marsch till hängmattan och njut!