Pladdrigt, älskvärt och oftast förföriskt, men extremt ytligt, skriver Perry om rädslor och sadism, kärlek, vänskap, kvinnofrigörelse och socialt patos.

Boken har toppat Sunday Times bästsäljarlista och dragit på sig priser och nomineringar i imponerande mängd. Nu grubblar jag på vad som gör att en brygd av det här slaget så till den grad kan förföra läsaren.

Handlingen utspelas på 1890-tal. I centrum står självlysande Cora, som just begravt den sadistiske make som format henne. Som i förbifarten snuddar författaren här och även senare vid sadismens väsen och släktskapen mellan njutning och smärta. Någon analys inte ens skymtar.

Samma gäller när Perry ger sig på att beskriva vad synd är och avfärdar hela komplexet med denna enfaldiga förklaring: ”Att synda är att försöka men inte nå målet”.

Hela romanen är faktiskt enfaldig. Men känslostormande och med kittlande undertoner av skräck. Dess personer är överdimensionerade: supersmarta, superengagerade, supersjuka …

Är det detta vi läsare smäktar efter?

Och vilka svängar hon tar ut, Perry! Men när hon låter en dödssjuk vuxen kvinna engagera Coras 11-årige son att hjälpa sig iscensätta sin dramatiska död blir det för magstarkt; åtminstone för mig.

Ingen i boken får den partner vederbörande brinner för.

Läkaren Garrett, en groteskt ful, utfattig, superbegåvad kirurg, som en dag blir den förste att operera ett hjärta, sköter Coras döende man. Han blir dödligt förälskad i Cora.

Garretts vän, den elegante, stormrike, medelmåttige kirurgen Spencer, faller räddningslöst för Coras sällskapsdam Martha, socialist med målet att ge Londons fattiga anständiga bostäder.

Martha, i sin tur, älskar Cora och lägger händerna lite väl intimt på hennes lekamen, innan hon går in i samvetsäktenskap med mannen Garrett opererat hjärtat på.

Och mitt i alltihop blir Cora och landsortsprästen Will stört förälskade. Will är gift med sin älskade, spröda, tbc-sjuka Stella med vilken han har tre barn. Hon noterar leende och tillåtande vad som pågår mellan maken och Cora. Will våndas men Cora verkar helt tondöv för det drama hon är del av.

Där har ni storyn.

Marthas engagemang för de svaga i samhället känns, som mycket annat i denna kittlande roman, mest som garnering för att ge tidsfärg.

Att Cora, tillsammans med Martha och sin 11-årige pojke, naturligtvis en mycket udda sådan, hamnar i Wills pastorat beror på två ting: den vetenskapligt betuttade Cora vill hitta Ormen i Essex och hon vill hitta fossiler som påstås finnas där.

Sarah Perry har utformat sin roman som en pastisch på 1800-talsromanen med hisnande kärlek och skräck mot bakgrund av ett England i förvandling.

Hon har en klar agenda. Att påvisa likheter mellan den viktorianska tid i England där Cora lever och vår tid. Och att visa hur individen kanaliserar sin rädsla. I hennes roman tar skräcken form av ett fjälligt ormliknande monster som ingen egentligen sett men alla fruktar.

Det finns en tydlig släktskap mellan Sarah Perrys roman och den brittiske nobelpristagaren William Goldings ”Flugornas herre” från 1954. Goldings bok handlar om en grupp brittiska pojkar, ensamma på en ö, där deras plan kapsejsat. Ett av bokens teman är hur människan kanaliserar sin rädsla.

Romanens kanske starkaste scen skildrar hur en liten kropp, utropad till monster, försvinner i havet. Det är en pojke, dödad av andra pojkar. Han är sinnebilden för allas skräck, men också mål för den ondska som alltid slår följe med människan.

Av den drabbande stämning Golding skapat i ”Flugornas herre”, finns ingenting i Perrys ”Ormen i Essex”. I dess värld är inte ens skäcken riktigt hemsk.

Där presenteras döende tbc-sjuka trebarnsmamman Stella som en underbart vacker och klok fjolla, som samlar på blå skatter, stenar, blommor, glasbitar. Hennes blå värld känns klibbigt obehaglig, vilket jag inte tror är författarens avsikt.

Perry låter katastrofer drabba sina gestalter. Men dödens vinge får bara svepa över huvudpersonerna, innan hon drar den tillbaka.

Är det detta vi vill ha? Feel good-soppa?

Eller vad är det som gör att läsarna faller för böcker som ”Ormen i Essex”? Och pinsammast av allt, varför kastade jag mig själv så villigt från sida till sida? Nöjer vi oss med underhållning om den är tilltalande serverad?

Ja, uppenbarligen! Och underhåller gör den, Sarah Perrys välskrivna men lättviktiga skröna.