Jesper Svenbro är en lärd poet, det har framgått alltsedan hans debut 1966. Att vara professor i gammalgrekiska vid ett franskt universitet är ingen dålig bas för ett vid det här laget omfattande poetiskt författarskap. Till synes bär han sin lärdom lätt, ibland med en touche av koketteri. Men det är aldrig några lättköpta effekter.

Allt detta demonstreras i hans senaste samling med titeln ”Namnet på Sapfos dotter” med underrubriken ”Enskilt arbete läsåret 2015-2016”. För en stackars recensent med bara två års gymnasiestudier i grekiska gäller det att hålla huvudet kallt och att ha lexikon nära till hands. Dessbättre ger läsningen belöning för mödan. Via fiktionen med skoluppsatser över givet ämne leds man in i ön Lesbos rika kulturliv på 500 -600 talen f.Kr. Som ”ett kulturantropologiskt laboratorium” tänker sig Svenbro scenen för sin diktsamling.

Som exempel på examensuppgiften kan vi ta nr 6: ”Dionysoskulten på Lesbos.” Mera känd är den kult som ägnades vinguden Dionysos i Aten. Den årliga vårvecken där med tävlingen i dramatik stod under hans beskydd. Men redan tidigare hade samma gud fått rituellt fäste på Lesbos, där vinodlingen blev en huvudnäring.

Examensuppgiften skulle bland annat innehålla en diskussion av den ansiktsmask som Dionysos bär i samtida bildkonst. Maskens gudomlighet är inte bara teaterns: maskens gud trycks ju säga: ”Je est un Autre”– Jag är en Annan.

Svaret skulle ges på sapfisk vers. Den inledande strofen berättar om fiskare som lagt ut sina nät i havet norr om Lesbos men inte fått upp annat än en sällsam

tingest [som] följde med över båtens reling

drypande av sjögräs och tång: snart rengjord

slog den våra fiskare med förfäran –

ogrekisk, olik

alla gudabilder de sett, en Främlings

mask, ett ljudlöst skrattande mansansikte:

havets gröna glitter i träets tomma

hålor till ögon.

En mindre skrämmande följd av Dionysoskulten var upptäckten att bottensatsen i kärl med öns rödvin kunde användas som bläck att skriva med.

Alla de verser på sapfisk meter som boken innehåller är mönstergillt sammansatta av trokéer och daktyler i regelmässig följd. Men liksom andra översättare har Svenbro svårt att fånga den musikaliska frasering som ger versen liv. Att man hade musikinstrument, både slagverk och blåsare, samt olika skalor, dorisk t.ex., det är välbekant. Men hur det lät har vi tyvärr ingen aning om. Notskrift saknas, eller har förkommit.

Det är inget Svenbro ska lastas för. Vi ska tacksamt ta emot all den lärdom om vår kulturs gryning som han förmedlar.