Franz Schubert har alltifrån sin död 1828 räknats som en av de stora i musikens historia, jämte Haydn, Mozart och Beethoven en grundfigur i det vi kallar klassisk musik.

Men man har samtidigt betraktat honom som något av en lillebror i de storas krets, visserligen melodiernas främste men även en smula enkel, rent av barnslig.

För min personliga del var det i den gestalten jag först lärde känna Schubert.

Artikelbild

| Kompositör. Franz Schubert föddes den 31 januari 1797 och dog den 19 november 1828 i Wien. Han var oerhört produktiv under siitt korta liv och komponerade mer än 1000 verk.

Som tonåring ackompanjerande jag på piano min tio år äldre syster som gärna sjöng Lieder som ”An die Musik”, ”Ave Maria” och så vidare.

Dessa sånger fick särskilt fäste i mitt minne.

En annan favorit, ”Der Lindenbaum”, dyker ofta upp i mitt medvetande utan att jag kan säga varför.

Den enkla bilden av Schubert som person och kompositör har emellertid förändrats. En som här hemma bidragit till det är poeten Tomas Tranströmer med sin diktsvit ”Schubertiana”.

En bok som djupt präglat hans och många andras syn på den förment idylliska kompositören är John Reeds ”Schubert. The final years” (1972). Nästa mycket läsvärda bok, även den författad av en engelsman, är Ian Bostriges nyligen i svensk översättning utkomna ”Schuberts Winterreise. En passionshistoria” i god svensk översättning av Margareta Eklöf.

Den vinterresa bokens titel syftar på är Schuberts sångcykel med samma namn bestående av 24 Lieder till text av den med Schubert nästan jämnårige Wilhelm Müller.

Samme Müller gav några år tidigare ut en annan sångcykel ”Die schöne Müllerin” (Den vackra mjölnerskan), även den tonsatt av Schubert.

Bostridge har en tvåfaldig bakgrund: dels som filosofie doktor i historia vid Oxfords universitet, dels som turnerande sångare med bland annat Schubert på sin repertoar.

Hans historiska lärdom gör att han i sin bok kan ge en initierad bild av de politiska förhållanden som rådde under Schuberts korta levnad i det habsburgska väldet och dess huvudstad Wien.

Den av furst Metternicht ledda Wienkongressen 1814-15 utgjorde en ”restauration” av den politiska ordningen före franska revolutionen och Napoleons välde.

En följd var att den liberalt revolutionära strömning som i litteraturen fann uttryck i ”Sturm und – Drangrörelsen” kom av sig och upproret riktade sig i stället inåt, till individens själ och hjärta.

Alienation är en term som litteratur- och idéhistorien använder i detta sammanhang, existentiell ensamhet en annan som kommer till tydligt uttryck i ”Winterreise”.

En mer konkret historisk förankring ger Bostridge de sånger där poeten Müller tagit intryck av samtida forskning.

”Irrbloss” heter en sång som vad sakinnehållet beträffar baseras på den dåtida forskningens rön om naturfenomenet ”ignis fatuus”, irrbloss. De ser ut som brinnande lågor som stiger upp havets djup men orsakas av underifrån stigande gaser.

En annan parallell till den litterära alienationen utgör den samtida bildkonsten representerad av bland annat Caspar David Friedrich.

Så här skriver Bostridge:

”Att betrakta Friedrichs målningar medan man funderar kring Schubert hjälper oss att förstå de politiska och sociala faktorerna bakom även den mest markant metafysiska, himlastormande konsten under denna period. Därmed berövar vi inte Schuberts eller Friedrichs vandare deras estetiska självständighet och inte heller avvisar vi deras erbjudande om eller potential för transcendens utan accepterar tvärt om att de kom till i historien och inte i en helt separat värld.”

Den övergripande idéhistoriska kommentaren till ”Winterreise” kompletterar Bostridge med inträngande musiktekniska analyser.

Ett exempel är tonsättarens handskrivna noter till sången ”Översvämning”. Där ställs högerhandens trioler mot vänsterhandens två åttondelsnoter. Hur spela dem? Exakt som det står, vilket inte är så enkelt, eller genom så kallad triolassimilation? Olika pianister löser problemet på skilda sätt.

Jämte teknisk analys bjuder Bostridge även på glimtar ur Schuberts biografi under de aktuella åren i början av 1820-talet då han vid sidan av en hopplös förälskelse i en ung kvinnlig elev av furstlig rang ådrog sig syfilis.

Av Bostridge antydd men inte klart belagd homosexuell böjelse hos Schubert verkar inte riktigt övertygande.

Vare sig fysiskt eller psykiskt lidande hindrade emellertid att han de sista åren av sitt liv komponerade en rad geniala verk.

Utöver ett fortsatt flöde av sånger även pianosonater och stråkkvartetter som först under senare delen av 1900-talet vann det erkännande de förtjänar.