Enligt många psykologer och terapeuter kan man jämställa traumat som det innebär att förlora en livskamrat med att ha varit med om ett krig.

Där befinner sig Ellinor. Ellinor är sjuttio år gammal och har just förlorat sin man Georg genom plötslig och chockartad sjukdom. Förutom en inte alltför hjärtlig relation till Georgs son Stefan och dennes hustru Mie, som har ett stort flott hus och en au pair-flicka från Filippinerna, har hon ingen att tala med – så hon vänder sig till den bästa väninna hon någonsin haft, Anna. Trots det faktum att Anna har varit död i nästan fyrtio år framstår deras förtrolighet som fullkomligt levande.

Anna var inte bara Ellinors närmaste väninna; hon var också Georgs första hustru, och den kvinna med vilken Ellinors förste make Henning hade ett kort förhållande. Sveket var alltså dubbelt. Ändå finns inga spår av bitterhet eller vrede hos Ellinor. Med avklarnat lugn minns hon tiden då de fyra, hon och Henning, Anna och Georg, hängde ihop som ett kompisgäng. Men en gemensam skidresa till Dolomiterna blir ödesdiger. Georg ertappar Anna och Henning tillsammans, och strax därefter omkommer båda två i en lavinolycka. Kvar blir Georg, Ellinor och Georgs och Annas små tvillingpojkar Stefan och Morten.

Som vän till familjen ställer Ellinor upp och hjälper Georg, med barnen, matlagning och hushållsbestyr. Småningom blir det också så att hon och han, de båda bedragna, de som blev kvar, söker sig till varandra.

Det blir Ellinor som uppfostrar Stefan och Morten. Hon älskar dem och de lär sig att älska henne. De blir en familj. Eller blir de någonsin det? Långt efteråt plågas Ellinor av känslan att Georg och tvillingarna egentligen inte är hennes familj, utan Annas. Ett främlingskap fyller henne, hon säger: ”Känslan efter alla dessa år är att jag trots allt inte är den riktiga... När blev jag en främling? Har jag varit det hela tiden?” Upplevelsen av att sakna egentlig rätt till sitt eget liv gestaltar Jens Christian Grøndahl med stor inlevelse men med små, fina gester.

Romanen är skriven av ett jag – Ellinor – till ett du – Anna. Det är en berättarform som inte är okomplicerad; en risk kan vara att läsaren känner sig smått utanför i denna täta jag-och-du-gemenskap. Så är inte alls fallet med ”Ofta är jag lycklig”. Jag känner mig i högsta grad delaktig i Ellinors och Annas liv och berörs starkt av deras öden.

Med utgångspunkt i Ellinors färska sorg efter Georg rullas sedan hela hennes livshistoria upp, alltifrån krigstraumat under nazisternas ockupation av Danmark på 1940-talet och hennes mor Sigrids kärlekshistoria med den tyske officer som kommer att bli Ellinors far. När kriget är över försvinner han tillbaka till Tyskland. Sigrid döms som tysketös, får håret avklippt och körs tillsammans med andra ”förrädare” på en öppen lastbil genom staden. För Ellinor, dottern som sedan föds, berättar Sigrid nästan ingenting om hennes far. Som sjuttioåring konstaterar Ellinor: ”Sedan min mor dog, finns det ingen som vet vem jag är.”

Förmågan till inlevelse och empati handlar inte om kön. Jens Christian Grøndahl visar med all önskvärd tydlighet att det är fullt möjligt för en man att nära skildra en kvinnas upplevelser och känslor, på ett sätt som jag inte kan kalla annat än mästerligt. Det märkliga systerskapet mellan Ellinor och Anna befäster han redan i romanens första två meningar när Ellinor säger: ”Nu är din man också död, Anna. Din man, vår man.”

Ellinor säger aldrig till Anna att hon har förlåtit henne för hennes svek för länge sedan; så fick ju Anna också sitt straff, det värsta tänkbara, med omedelbar verkan genom att mista sitt liv. Men förlåtelsen genomsyrar hela berättelsen. Förlåtelsen, ensamheten, och sorgen. Också en gnutta bitterhet, som även rymmer en viss kärv klarsyn när Ellinor tolkar omgivningens omsorger och telefonsamtal som till stor del egennyttiga; man vill så gärna, så gärna, visa att man inte är rädd, att sorgen inte gjort den sörjande oberörbar. ”Det finns uppenbarligen inget så renande för självkänslan som att ställa sig precis vid randen av en annans sorg och visa att man inte får svindel.”

Jens Christian Grøndahl plockar varsamt med orden, synar dem, lägger dem tillrätta vart och ett på sin plats. Berättelsen är levnadsklok, varm och välskriven, på en gång lågmäld och intensiv och mycket vacker. Jag önskar den många läsare.