"Tredje riket" är en dagboksroman där berättaren heter Udo Berger. Udo är en småtråkig ung man från Tyskland som är på semester med sin flickvän Ingeborg på den spanska solkusten, där de bor på ett hotell där Udos familj tillbringade många somrar när han var barn.

Udo är brädspelsmästare och tillika författare av artiklar om brädspel, närmare bestämt krigsstrategispel. Just nu är han sysselsatt med en viktig artikel som ska lägga grunden till en ny strategi i det klassiska spelet Tredje Riket, som alltså simulerar andra världskriget.

Udos plan är att både semestra och arbeta med artikeln, men snart dyker en distraktion upp i form ett annat ungt tyskt par. Umgänget med Charly och Hanna leder till ett större och dekadent umgänge med mystiska figurer, med andra ord till fler distraktioner. Samtidigt finns det distraktioner som Udo inte kan skylla på Charly och Hanna. Hans fascination för den man som hyr ut trampbåtar på stranden, den brännskadade enstöringen som går under namnet Den brände, är en distraktion som han själv skapar.

Manuskriptet till ”Tredje riket” hittades i Roberto Bolaños kvarlåtenskap och ska vara hans första försök att ge sig på en längre roman. Bolaño, som senare författade mästerverken ”De vilda detektiverna” och postumt utgivna ”2666”.

Bolaño hade vid tiden för romanens tillkomst (1989) bosatt sig i en by på Costa Brava i Spanien, där han bodde fram till sin för tidiga död, och jag gissar att han slukade allt han såg och hörde, för att sedan bearbeta intrycken och klämma in dem i denna litterära övning. Udo Berger säger själv att hans syfte med att börja föra dagbok är att "öva" så att hans texter "i framtiden inte ska uppvisa några ofullkomliga vändningar".

Så småningom blir Udos dagbok spännande – och inte minst kuslig. Charly försvinner till havs och förmodas ha drunknat, och av luddiga anledningar måste Udo ensam stanna kvar på hotellet, trots att semestern är till ända och alla i hans omgivning ber honom åka hem.

Som läsare misstänker jag först att Udo stannar för att erövra en gammal ungdomsförälskelse, som dessutom är hotellets gifta ägarinna. Men ganska snart blir det oklart varför han dröjer sig kvar. Bara Udo tycks veta svaret, men han tiger som muren. Den enda förklaring som läsaren får är den att Udomåste avsluta en omgång av Tredje riket som han i sin ensamhet har börjat spela med Den brände.

Varför är han som besatt just av detta parti? Vill han ändra historien och vinna kriget åt nazisterna? Han, mästaren från Tyskland, som möter tufft motstånd i en tystlåten och vanställd nybörjare som vi får veta mycket lite om. Den brände kommer egentligen från Sydamerika, skadorna är (kanske) självförvållade och han brukade gilla tyska författare. Men vem är han? En gammal förlupen nazisthöjdare?

Frågorna hopar sig och mystiken tätnar. Så pass tät blir den att jag börjar undra om Lina Wolff missat meningar eller hela stycken i sin utomordentliga översättning. Snart inser jag dock att det är boken som har vissa brister, förståeligt med tanke på att manuset hittades i en byrålåda. Samtidigt är dagboksromanen en form som förlåter brister; de kan ursäktas med den opålitliga berättaren. Jag fortsätter utan invändningar att följa den unge Udo Berger in i vad som allt mer börjar likna galenskap, eller rättare sagt en roman av Bolaño när han är som bäst.

Jag råder alla semesterfirare att i sommar stifta bekantskap med den oförglömlige Udo Berger, särskilt ni som under semestern tror er kunna knåpa ihop en roman vid sidan av sol, bad och umgänge med nära och kära.