”Jag är väldigt smickrad över dina lovord rörande mitt senaste brev; jag skriver bara för äran, utan någon som helst tanke på att få rikedom i gengäld”, skrev Jane Austen till sin syster Cassandra från föräldrahemmet i Steventons prästgård den 14 januari 1796.

I en tid då privata brev ofta var tänkta att läsas av många och brevskrivandets konst var viktig var Jane Austen inte sen med att kommentera sin egen brevstil.

Hon gjorde det med den ironiska och porlande humor som genomsyrar hennes brev.

Artikelbild

| Historisk. Med anledning av jubileet i år gav Storbritannien ut en ny sedel med Jane Austen på ena sidan.

”Så uselt jag har skrivit. Jag börjar avsky mig själv”, avslutade hon ett annat brev till systern den 18 september 1796.

Citaten kommer från ”Jane Austen. Brev”, den första svenska samlade utgåvan av hennes brev i översättning och med kommentarer av Paulina Helgeson.

I original har breven länge varit tillgängliga för allmänheten och för Austenforskare har de varit primärkällan till kunskapen om hennes person och privatliv. Att den stora merparten av breven nu äntligen får möta svensk publik är därför en viktig litterär händelse och en passande avrundning av tvåhundraårsjubileet av Austens död.

Helgeson har försett volymen med ett förord och med noter till de etthundrafyrtioåtta breven samt med en kronologisk översikt över Austens liv.

Det imponerande arbetet har fått en mycket vacker inramning; omslaget pryds av ett brevfragment och volymens försättsblad av modeteckningar från 1700-talets slut.

Den allra flesta av breven är skrivna till Jane Austens syster Cassandra. Där finns också ett mindre antal brev till Austens bröder och brorsbarn, och några mer affärsmässiga epistlar till Austens förläggare och offentliga personer.

Något enstaka svar till en förtjust läsare finns också, liksom brev till prinsen av Wales bibliotekarie där Austens kontakter med hovet framgår, något som ger en glimt av hennes popularitet i sin samtid.

I breven till systern är Austen både lekfull och öppenhjärtig. De precisa och träffande formuleringarna, intresset för omgivningens angelägenheter och för den mänskliga psykologin, den skarpa iakttagelseförmågan och den inte sällan sarkastiska humorn är precis vad man väntar sig av författaren till ”Emma” och ”Stolthet och fördom”.

Austen räds inte kritiska och ibland rentav elaka kommentarer om personerna ur sin omgivning; ”Caroline har inte blivit ett uns mer opolerad sedan sist, och Harriet har inte fått ett uns mer av polityr”, konstaterar hon angående några adelsdamer ur bekantskapskretsen. Hon skriver med en lättsamhet som kanske är spelad om att hon tänker avslå ett väntat frieri.

I breven till brorsbarnen ger hon prov på sin förmåga att leka med ord när hon stavar hela brevet baklänges. Hon uppmuntrar och vägleder en brorsdotter i hennes eget romanskrivande.

Personligen blir jag fängslad av brevens många referenser till skönlitteratur och av det interna språk som i en beläst familj kan bygga på citat ur och parafraser av lästa böcker.

Familjen Austens läsvanor och systrarnas litterära preferenser är något av det viktigaste som breven förmedlar vad gäller författaren Austen. Om hennes löpande arbete på romanerna finns där emellertid inte så mycket att hämta.

Passagerna om hur familjen tar emot hennes verk liksom det närmast ikoniska brevet till förläggaren B. Crosby & Co, där Austen krävde besked om sitt manuskript till ”Lady Susan” och undertecknade brevet med ”MAD”, är det närmaste vi kommer hennes författarvardag.

Med tanke på att det inte var en epok då en kvinna öppet och självsäkert kunde hävda sig själv i författarrollen visade Austen ändå prov på både självsäkerhet och diplomati.

Annars är hon en jordnära och praktisk brevskrivare som till större delen ägnar sig åt vardagens sysslor.

Breven ger en både personlig och detaljerad bild av livet på hennes tid och i hennes samhällsklass, något som senast Lucy Worsley i år använde sig av i sin fängslande biografi ”Jane Austen at Home”.

Vi påminns ideligen om att brev och budbärare på Austens tid var de enda sätten att kommunicera små som stora nyheter på avstånd.

Kanske just därför blir en del av Austens brev bara till långa uppräkningar av namn och händelser som var av vikt för de inblandade men som idag inte säger oss någonting. De anspelningar som kanske endast var begripliga för brevskrivaren och mottagaren kan inte ens de mest utförliga noter blåsa in nytt liv i. ”Jane Austen: Brev” är därför knappast något man sträckläser utan snarare en referens som vi nu gång på gång kommer att kunna gå till när vi längtar efter Jane Austens egen röst.