Amerikanskan Gin Phillips skapar i sin roman ”De gömda” spänning av dödsskräck. Hennes täta, uppfordrande beskrivning av en mamma med sin fyraåring mitt i ett terrordåd jagar läsaren genom sidorna.

Under dryga tre timmar försöker kvinnan rädda sig och sin son undan tre män som gjort en djurpark till en blodig arena. Hon är inte ensam om att försöka undfly mördarna.

Romanen är mer än en oavbrutet spännande beskrivning av offer och förövare i en meningslös dödsrit. Den borrar sig in i vad föräldraskap gör med individens moral.

Utøya 2011, då Breivik besinningslöst mejade ner oskyldiga, tränger sig på när man läser ”De gömda”. Då var offren fast på en ö. I Gin Phillips bok är de instängda av djurparkens stängsel.

Joan, bokens huvudperson, och hennes lille Lincoln ska just lämna djurparken. Då ser hon! Döda och skadade kroppar på marken! En man med ett vapen! Och hon slänger upp sin fyraåring på höften och störtar iväg.

Plötsligt minns hon att piggsvinets hägn står tomt och hittar där ett någorlunda gömställe för sig och pojken. Snart ska hon inse skyddets bräcklighet och vilka riskmoment ett litet barn och en mobil är.

Med exakt ton beskriver Gin Phillips det närmast omöjliga i att samtidigt hålla en fyraåring både lugn och tyst. Man känner i hela kroppen Joans skräck och frustration när pojken glömmer sig, när han blir kissnödig och absolut kräver en toalett, när han börjar gnälla för att han blir hungrig.

Till slut börjar hon handla. Så lättad man blir när det passiva väntandet tar slut. Och samtidigt så galen på denna mamma för att hon lämnar den relativa tryggheten i sitt gömställe.

Spänningen hålls oavbrutet levande. Nya människor förs in i handlingen. Också en av de tre förövarna lyfts fram och blir till någon man tvingas ta ställning till.

Starkt skildrar författaren Joans skam när hon inser hur Lincoln förändrat hela hennes moraliska beteende. Det är honom hon prioriterar. Annat val finns inte.

Hon tiger i deras gömställe i stället för att hjälpa dit en kvinna hon ser passera med ett gråtande spädbarn. Hon stänger locket till den soptunna där hon senare hittar samma gråtande barn, rasande på mamman som placerat det där och därmed åter försatt henne i en omöjlig valsituation.

Hemsk och spännande, det är vad ”De gömda” är. Den handlar om ett tidsfenomen världen borde sluppit. Men den handlar i lika hög grad om den ofattbara smärta man öppnas för när man får barn, rädslan för allt hemskt som kan drabba barnet medan man försöker låtsas som om inget kan hända.