I Harry Martinsons diktepos ”Aniara” (1956) söker den hemlösa mänskligheten på drift i rymden tröst hos Miman, en slags allvetande (möjligen gudomlig) dator som har lagrat mänsklighetens historia. Framför Miman knäböjer rymdfararna för att titta på filmer som visar alla möjliga scener ur historien. Slutligen blir människans våldsamma historia dock för mycket för Miman, som bryts ner av sorg och dör.

I Ina Rosvalls ”Harungen” är Miman i stället en slags vetenskapligt framställd organism som matas med allt slags medvetande som världen rymmer, från de minsta kräldjurens till de största däggdjurens. ”Harungen” är med andra ord en slags science-fictionroman som utspelar sig i vad som tycks vara en inte allt för fjärran framtid.

På forskningsanläggningen där Miman matas med medvetande arbetar en gift tvåbarnsmamma. Det är hon som för ordet i denna dagboksroman. För visst är det en dagboksroman? Hur ska man annars tolka att varje kapitel inleds med ett datum? Samtidigt finns inte den bekännande tonen som annars brukar känneteckna dagboksromanen.

Men visst är det något som bekänns. Forskaren bekänner i diverse omskrivningar att hon inte längre ser någon mening med livet som sådant, och följaktligen heller inte med sitt eget. Men så en dag hittar hon en ensam harunge. Hon tar hand om haren och kopplar av oklar anledning och i hemlighet upp den till Miman. Småningom kopplar hon upp också sig själv. Likt rymdfararna i ”Aniara” söker forskaren tröst hos sin egen Mima genom att få, antar jag, uppleva livet med ett medvetande som inte är hennes, och därmed som meningsfullt?

Vad är då haren en symbol för? Det finns många alternativ att välja på. Tro det eller ej, men haren som symbol är fulladdad med betydelse. Närmast till hands ligger i detta fall dock haren som symbol för pånyttfödelse.

Småningom blir forskaren beroende av att koppla upp sig till Miman. Sakta men säkert börjar hennes eget medvetande förvandlas och romanen slutar med en slags lyrisk beskrivning av, tror jag, hur det är att träda in i ett slags allomfattande medvetande och finna livets mening.

Jag tänker ibland på Karin Boyes ”Kallocain” (1940), och visst är det väl ett slags jublande ja till livet à la Boye som Ina Rosvalls forskare till slut brister ut i?

Få böcker har lämnat mig med så många frågetecken som "Harungen". Jag säger inte att man som författare är skyldig läsaren alla svar, men just i det här fallet hade några fler varit på sin plats.