På presskonferensen som följde efter att den unga vargguiden dödats av Kolmårdens vargflock, uttryckte parkens dåvarande zoologiska chef Mats Höggren en oro för vad detta skulle göra med ”vargens varumärke”. Att man i denna stund valde att tala om vargen som ett varumärke fick journalisten och författaren Lars Berge att förvånas och senare också börja gräva i händelsen.

Första kapitlet, det vill säga rekonstruktionen av vad som hände 17 juni 2012, är gastkramade läsning skriven på stämningssökande true crime-prosa. Sedan blir det mer renodlad reportagebok, även om känslan från inledningen dröjer kvar. Berge läser den massiva utredningen och följer på plats den långdragna rättsprocessen där djurparken och Mats Höggren står åtalade för arbetsmiljöbrott innefattade vållande till annans död. Det ska visa sig att det fanns bristande säkerhetsrutiner och en oacceptabel arbetsplatskultur.

Jag häpnar över vad som försiggick på ett av landets populäraste utflyktsmål.

Samtidigt försöker Berge ta reda på vad som hände inne i hägnet, dessutom försöker han förstå vad som får en ensam kvinna att gå in i ett varghägn för att ”få egen tid” med rovdjuren. För att finna svar undersöker han djurparkernas kulturhistoria samt människans relation till vargen och det vilda. Jag läser och inser hur lite jag vet om vargar, om djurparker och om vårt förhållande till naturen. Jag häpnar, gång på gång.

Det fanns en tid då man i Sverige fruktade och hatade vargen. Kanske inte så konstigt eftersom en majoritet bodde på landet och var beroende av sina betesdjur, som var ett tacksamt byte för gråben. Så långt gick det att vi i början av förra seklet utrotade vargen, detta med grymhet.

Länge levde vi sedan utan varg, åren gick och plötsligt bodde en majoritet i städerna. Landsbygden och dess småkommuner utarmades. En sådan kommun var östgötska Kolmården, en gammal bruksort som såg ut att dra sin sista suck.

Men så stod där en ung man med en vision – att bygga Nordens största djurpark i kommunen. Mannen hette Ulf Svensson och hans idé vann gehör hos politruken Per Eckerberg, dåvarande landshövding i Östergötland. Kolmårdens djurpark skulle bli en uppvisning i svensk ingenjörskonst, som det brukar hette.

Djurparken invigdes 1965 och började snart ta fram upplevelseprodukter. Mest känd är kanske delfinshowen. En annan ”unik produkt” var ”Närkontakt varg”, som under många år tillät grupper att i sällskap med en guide gå in i varghägnet och gosa med djuren. ”Närkontakt varg” var en succé som genererade många sköna miljoner och gratis publicitet när kändisar gästade.

Vargarna var så kallade socialiserade vargar, det vill säga vargar som fötts upp med nappflaska och präglats på människor. Tanken var att vargguiderna skulle bli en del av flocken, något som Berge hintar att de faktiskt lyckades med och presenterar som möjlig orsak till attacken, som för övrigt blev slutet för "Närkontakt varg".

Plötsligt var vargen inte längre vår fiende, utan vår kramgoa kompis.

Vad som hänt under de senaste hundra åren, menar Berge, är en disneyfiering av naturen. Vi tror att rovdjuren är snälla och inte vill eller ens kan skada oss. Just när det gäller vargen ser Berge hur karaktären Vargen i Rune Andréassons serie Bamse speglar hur synen på djuret har förändrats i vårt avlånga land. Först är Vargen världsmästare i elakhet, vid flera tillfällen försöker han faktiskt ha ihjäl Bamse, men så visar det sig att Vargen egentligen är snäll och sedan många år tillbaka är han en självklar del av kompisgänget.

Disneyfieringen i samband med att vild varg återigen började dyka upp i Sverige har gett upphov till vilda konspirationsteorier och en segdragen konflikt mellan varghatare och vargkramare, som i Berges framställning egentligen framstår som ett uttryck för konflikten mellan stad och landsbygd. Men vargen är förstås varken vän eller fiende, utan kort och gott ett farligt rovdjur.

Karolina var inte den första eller sista människan att dödas av djurparksdjur. Berge rader upp liknande fall och finner ett mönster. När slikt inträffar väljer arbetsgivarna och den djurälskande allmänheten allt som oftast att skuldbelägga offren. Man ställer sig på djurens sida. Så långt har disneyfieringen gått.

Berge är saklig och går ingens ärende förutom sitt eget, dock lär han nog bli portad från Kolmården på livstid eftersom man mellan raderna kan läsa att vargguiden är ett offer för ett gäng giriga kapitalister som lierat sig med djurälskare som borde veta bättre.

Låter det bekant? Just nu visas "Jurassic World 2: Fallen Kingdom" på bio. Precis som i tidigare filmer i serien finns här å ena sidan goda dinosaurieälskare och å andra sidan onda kapitalister som ser jättereptilerna som pengamaskiner. Som vanligt slutar det illa för allihop, de onda såväl som de goda, och skulden är deras att bära tillsammans.

LÄS MER: "De talar om djur som varumärken" (artikel på nt.se)

LÄS MER: Kolmården: "Vi slutade direkt att gå in till vargarna" (artikel på nt.se)