I ”Den sista flickan” berättar Nadia Murad sin fasansfulla historia. Hon gör det modigt och rättframt. Och med stor självövervinnelse. Som många våldtäktsoffer så känner hon helt orättvist skam. Den som ska skämmas är naturligtvis förövaren, men i våldtäktsbrottets grymma logik är det ofta tvärtom. Dessutom kommer Nadia från en mycket traditionell religiös minoritet där oskuld fram till bröllopsnatten är oskriven lag.

Nadia tillhör folkgruppen yazidier i norra Irak. Hon växer upp i byn Kocho med sin mamma och sina syskon. De är kurder, men med en egen, muntlig religion, yazidiska, där Jesusgestalten är den fallna ängeln Melek Taus.

Första delen av boken beskriver livet i en klan- och bykultur som känns närmast medeltida, men som hon beskriver med så mycket klarsyn och kärlek att man trots det nästan drömmer sig dit.

Nadia går i skolan, hon och syskonen arbetar på fälten, de sover tätt tillsammans på taket under sommarhettan och de älskar att åka upp i bergen. Pappan lämnar sin fru och gifter om sig, senare blir han sjuk och dör. Mamman är Nadias stora ljusgestalt, hon kan varken skriva eller läsa, men klarar familjen med knappa resurser. Och Nadias berättelse från Kocho skimrar.

2014 ändras allt. Islamiska staten inleder vad som måste ses som folkmord på yazidier. Nadias advokat Amal Clooney förklarar pedagogiskt i förordet att IS förberedde sig noga genom att låta sin ”avdelning för forskning och fatwa” studera yazidiernas religion. Eftersom de saknar helig skrift räknades de som ”otrogna” och skulle förslavas. Gärna med vapnet systematiska våldtäkter.

IS upprättade en stor byråkrati (känner ni igen nazismens ordning?) och gav ut en regelbroschyr med frågor och svar. Där står att kvinnliga slavar betraktas som lösöre och kan säljas eller ges bort hur som helst. Barn (flickor) får våldtas om det är fysiskt möjligt.

Övergreppen som vi hört om på nyheterna är alltså inget som skett laglöst, de är alla utförda helt enligt reglerna.

Vilket vansinne! Den här gången yazidier, tänker man, en annan gång judar. Eller romer. Eller bosnier… Skilja ut grupper. Avhumanisera. Se dem som roten till allt ont.

Bokens andra del beskriver Nadias hemska tid som sexslav. Här förändras tonen, texten får ett avstånd och blir mer klinisk. Jag förstår varför. När hon rövas bort är hon en oerfaren flicka och har aldrig varit nära nån annan än sin mamma och sina syskon. Nu blir hon våldtagen. Många gånger. Slagen. Förnedrad. Hon tvingas konvertera till islam. Tvingas sminka sig och kråma sig inför soldaterna som ska våldta henne. Säljs vidare, körs till nya hus. Hon beskriver hur hon stänger av och lämnar sin kropp, hur hon skäms för att hon inte fäktar och slår omkring sig. Men hur skulle hon kunnat göra det?

I bokens tredje del trycker hon ner handtaget på huset där hon för tillfället hålls fängslad. De har glömt att låsa, eller inte brytt sig om det, sexslavarna var så krossade att de inte förväntades rymma. Hon vågar ett steg ut. Och ett till. Nu ändrar berättelsen karaktär igen och det är andlöst spännande att följa Nadias långa flykt, trots att man vet att hon klarar sig.

Till bokens allra mest intressanta avsnitt hör hennes kritik av medlöparna. De alldeles vanliga människorna i Mosul som bara tittar bort när förslavade kvinnor körs runt på gatorna eller säljs öppet på slavmarknaden. De som låter det hända, steg för steg.

Till sist får Nadia ändå hjälp av en fattig familj, som utför riktiga hjältedåd. De hamnar senare i fara då IS luskat ut vad de gjort. Ja, det är lätt att förstå dem som hukar i sina hem när ondskan invaderar. Hur hade jag gjort själv i samma situation?

Boken måste räknas som samtida vittneslitteratur. Den bästa parallell jag kommer att tänka på är Malala Yousafzais ”Jag är Malala”. Båda böckerna har ibland en något ungdomligt förnumstig ton över sig. Båda är också skrivna ihop med spökskrivare. Båda handlar om flickors kamp mot extremisters förtryck och båda är viktiga och läsvärda.

Malalas ärende är att muslimska flickor ska få gå i skolan trots talibanernas kvinnoförtryck. Nadia Murads mål är att få IS och de individuella förövarna ställda inför rätta för folkmord och systematiska våldtäkter.

Malala fick mycket välförtjänt Nobels fredspris 2014. Nadia Murad är nominerad till samma pris. Vilka modiga unga kvinnor!