Allt det här låter du bli! Inte äta glass, dricka läsk, bära ryggsäck, föra in ett paraply, peta. Och inte heller fota, prata i mobil eller medföra en selfiepinne.

Skylten är rest i entrén till Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner, och jag ser den först på mitt andra varv. Den framstår då som en skämtsam blinkning, ty en mer selfievänlig konstrunda lär bli svår att ställa samman.

Här samlas ett urval av danskens verk, från tidigt 1990-tal till i dag. Granninstitutionerna Moderna Museet och Arkitektur- och Designcentrum ArkDes arrangerar ihop, vilket är logiskt. Inte bara för att Eliasson är en konstnär som rör sig i gränslandet mellan konst och arkitektur (han har till och med utformat Reykjaviks operahus: Harpa), utan för att samhället de senaste decennierna har rört sig mot Eliasson.

Artikelbild

| Installation View av Olafur Eliasson

Vår upplevelse av omvärlden och vår uppfattning om oss själva blir allt mer brännande i en digital värld där alla regisserar sitt eget livsflöde. Samtidigt har medelklassen de senaste decennierna återinvaderat världens innerstäder, som blivit mjukare och hårdare på samma gång. Behöver fyllas med ny mening, men lagom farlig.

Olafur Eliasson är därför inte bara en megastjärna i konstvärlden utan också bland stadsplanerare med fokus på den kreativa klassen. Bland mer uppmärksammade verk finns vattenfallet i New Yorks hamn (som kostade staden 15 miljoner dollar), det grönfärgade vatten i Stockholms ström, och den artificiella soluppgången på Tate Modern i London.

På Moderna museet på Skeppsholmen bryr sig få om förbudsskyltarna. Inte heller får jag bassning av personalen när jag genom mobilkameran placerar mig i verket och fyller på instagramhashtagen #olafureliasson.

Det är en hisnande värld vi lockas in i, och den för närmast tankarna till Lustiga huset från Gröna Lund. Först en hemlös fläkt som spinner runt likt en instängd fluga i en klädkammare. Alldeles intill en meteorit från Ebay, som gärna får beröras. På väggen en matta av lav, snyggt inordnad i civilisationen som vilken tapet som helst.

Artikelbild

| Mossbeklädd. En mossvägg är ett av verken i Verklighetsmaskiner.

Därefter knuffar Olafur Eliasson oss genom upplevelser: epileptiska anfall, färgblindhet, fuktig luft, hemlöshet. I en film syns medarbetare repetera rörelser i en bruten slow motion, som om de står vid rutinens brant. I ett annat rum spelar Eliasson på evolutionärt inbyggda rädslor, när en slang rör sig genom sand som en otålig orm.

Verken spänner över 22 år, upplevs ändå som en helhet, salarna hakar logiskt i varandra, sinne för sinne. Titeln ”Verklighetsmaskiner” är träffande. Verkligheten som konstruktion är fascinerande och omtumlande. Konsten är det som pågår i oss under tiden vi slungas mellan verkligheter.

Artikelbild

| Med fokus på innerstädernas kreativa klass.

Jag går ett tredje varv också. Nu tittar jag bara på besökarna, hur de oroas och roas, och inser en gång för alla att det är vi som är utställningen.