Gud är en klåpare, skapelsen ett fuskverk och mannen ”det stökigaste och mest grälsjuka subjektet i hela naturen”. För mänsklighetens bättre hälft – den kvinnliga – återstår bara att genom könssegregation och sexuell avhållsamhet låta missfostret självdö.

Feministpionjären Helene von Druskowitz hör tveklöst till hökarna i kriget mellan man och kvinna. Hennes Pessimistiska kardinalsatser har kallats för 1905 års SCUM-manifest, och nog kan den österrikiska filosofie doktorn som halva livet satt inlåst på sinnessjukhus tävla med Valerie Solanas i grenen mansmobbning. Frossande i smädelser beskriver hon patriarkatets herre som lågsinnad, rovgirig och dum i huvudet, en simpel plebej utrustad med en löjlig könsutstyrsel och ”djurisk lust för sport och nöjen” – ja, kort sagt är han en ”moralisk och logisk omöjlighet”.

Känslostyrd och pladdersjuk

I likhet med Solanas har Druskowitz en faiblesse för att vända könsklichéerna upp och ner. Här är det mannen som är känslostyrd och pladdersjuk och står för natur och kroppslighet i motsats till logik och ande. Men medan hennes efterföljare psykologiserar bygger Druskowitz sina satser på metafysiska spekulationer. I pamfletten skissar hon upp en platonskt färgad idealism med för tiden karakteristiska inslag av spiritism och pessimism. Den fysiska världen är i grunden fördärvad – och inget i världen är så fysiskt och fördärvat som mannen.

På punkt efter punkt är Druskowitz tankar motsatsen till Friedrich Nietzsches antimetafysiska, livsbejakande, kvinnoföraktande maktfilosofi. Hon kallar sin store antagonist ”komplett idiot” och ”fånig schweizisk filolog”. I ett brev till en vän hade Nietzsche i sin tur avfärdat henne som ”den lilla litteraturgåsen Druscowitz”. De både komiska och tragiska turerna i Druskowitz och Nietzsches korsande livsvägar – de träffades vid åtminstone ett tillfälle och hade en tid brevkontakt – utforskas av Peter Handberg i den till Pessimistiska kardinalsatser bifogade, högst läsvärda essän Promenad med störningar. Mötet tycks ha medfört att båda radikaliserades i sin syn på det motsatta könet.

Som en spegel

Så hur ska man läsa Druskowitz bok efter ett sekel av kvinnlig rättighetskamp? Som en för mannen späkande tagelskjorta i den starka kvinnans tidsålder? Som idéhistorisk kuriosa och fotnot till Nietzscheforskningen? Kanske mer än något annat, tänker jag, som en spegel som i satirisk förvrängning visar könsstereotypernas enfald.