Mansdrifter och kvinnostämplar

Litteraturkritik Lena Andersson återkommer efter romanen "Egenmäktigt förfarande" med nya puritanska kärleksturer i "Utan personligt ansvar".

”Någon gång måste det vara annorlunda mot de andra gångerna, allt kunde inte vara på samma sätt jämt och människor var inte identiska. Om hon gjorde tillräckligt många försök skulle förloppet en vacker dag stämma med hur hon ansåg att världen borde vara.” Stycket är hämtat från Lena Anderssons nya roman "Utan personligt ansvar", det vill säga uppföljaren till den Augustprisade Egenmäktigt förfarande. När Andersson drar upp ridån för poeten och essäisten Ester Nilsson igen har det gått fem år. Hon har gett ut några böcker till, föreläser, publicerar artiklar och vrider som vanligt om tankarna i filosofiska samtal. Framför allt har hon hämtat sig från de känslosamma turerna med konstnären Hugo Rask.

Men så händer det igen. Kärleken tar över henne. Den här gången heter föremålet Olof Sten och är skådespelare. De möts under kollationeringen av Esters första pjäs. Intresset är ömsesidigt, problemet är bara det att Olof är gift och planerar att fortsätta vara det. Åtminstone ett tag till.

På sin lätta och exakta prosa drar Andersson upp linjerna för ett omfattande smusslande, älskande och trånande. Men vad kan man förvänta sig av en människa som vill träffas, men hela tiden oroar sig för hustruns vetskap? Var ligger makten? Hos den som är ringmärkt men inte nöjd med det, eller hos den som vill bryta ny mark med äktenskapets ena hälft? Och hur ser signalerna för en skilsmässa ut?

Ester ser tecken överallt och är, trots stunder av tvivel, övertygad om att Olof ska lämna sin fru. Hon köper till och med en bil för att kunna köra honom till spelplatser runt om i landet, bland annat i Norrköping. Han kallar och begär, men upprepar ständigt att de inte har någon relation. Precis som i den förra boken är funderingarna på människors moral och mönster centrala.

Esters ingående analyser av känsla och intellekt tar så klart mest utrymme i anspråk, men litterära verk hjälper till att spänna tankebågen, liksom de olika väninnornas röster som förut sjöng i kör.

Det är ett kokande drama om mannens drifter och kvinnans stämplar som tar form i Utan personligt ansvar. Andersson har en säregen fingertoppskänsla för att balansera det komiska och prövande, men det finns en större utdragenhet här än i föregångaren, både i tid och till sidantal. Och framför allt i relationsturerna. Det gör stundtals läsningen av denna gnistrande roman lite tröttsam, men övervägande är den, för att låna ett elegant och precist uttryck från Andersson själv, ”beskt behaglig”.

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE

Kultur & Nöje

Mer Kultur & Nöje