Barndomsbyn ligger i Västerbotten och heter Kamsjön.

– Det är själva ursprungsplatsen, säger Fredrik Lindberg och förklarar att hans målningar är ett slags minneskonstruktioner.

Hans utställning på Konstforum heter "Fanfar för en kråka". Det är titeln på en av målningarna. Den föreställer en man som spelar bastuba för en fågel på en trädgren. Ett annat verk återger en blå grävskopa i ett glesbevuxet landskap och på en tredje anar man närvaron av någon som för ett ögonblick lämnat sin snöskoter på en myr.

Artikelbild

Minnen och drömmar. Fredrik Lindberg återger minnen från barndomsbyn i Västerbotten, men dokumenterar inte. Målningen heter "Hugga ved".

– Jag blandar barndomsminnen med sådant som jag upplevt senare, säger han.

Idag är han bosatt i Hökarängen, men besöker det västerbottniska barndomslandskapet någon gång om året.

Från sin far har han ärvt ett naturintresse.

– Pappa är lite av fågelskådare och har lärt mig en del om olika arter, men annars är mina stora intressen fiske och musik, förklarar Fredrik Lindberg.

Han var enda barnet i byn och han tror att det bidrog till att han började måla och teckna i tidig ålder.

– Jag målade av fotografier i familjealbumet, men tröttnade efter ett tag. Idag utgår jag visserligen från samma landskap, men förhåller mig betydligt friare, förklarar han.

Det finns ett drag av realism i hans målningar, men Fredrik Lindberg påpekar att han inte är ute efter att dokumentera. Motiven har också drag av något flytande, lite frånvänt och drömskt.

- Minnen och drömmar är besläktade, men jag tittar mycket på naivister och olika medeltidsmålare. Inte så att jag tar efter dem, men jag intresserar mig för deras förhållningssätt, säger han.

Bland svenska naivister nämner han Lim-Johan och Primus Mortimer Pettersson. Bland de äldre från medeltiden uppskattar han Hieronymus Bosch, Pieter Bruegel den äldre och kyrkomålaren Albertus Pictor.

– Men det finns också yngre konstnärer som jag tycker om. Ola Billgrens målningar från 1960-talet är fantastiska, påpekar han.

Färgskalan domineras av blått.

– Jag ställde ut i Skåne för en tid sedan och slogs av hur gult allt var. I Norrbotten är det mycket vitt och det ger en blåton. Det har förmodligen med solens höjd att göra, säger han.

Bearbetningen av det förflutna är en ständigt pågående process och mycket förändras på vägen.

– Allt det som verkade så stort när man var barn verkar mycket mindre när man återser det som vuxen, säger han.

Minnet är helt enkelt ett opålitligt sanningsvittne, men det ger samtidigt ett spelrum för konsten.