Mohsin Hamid har försovit sig och inte haft tid att äta frukost. Nu sitter han med ryggen mot mig och låter sig intervjuas. Även genom den stängda dörren kan jag höra hans mörka och välmodulerade röst.
Några minuter och ett glas vatten senare sitter vi ansikte mot ansikte och jag kan inte låta bli att fråga hur han med sin kosmopolitiska uppväxt i Pakistan, Kalifornien, senare i New York och London, och med studier vid Princeton och Harvard, blev författare.
Han tar sats och börjar berätta.
– Redan som barn tyckte jag om att hitta på. Jag var fascinerad av atlaser och almanackor. När jag var tio tolv år fick jag en stor utsökt atlas, såhär stor och såhär tjock, säger Mohsin Hamid och bereder ut händerna och måttar mellan tummen och pekfingret.
– Almanackor före Wikipedia innehöll korta beskrivningar av världens länder, folkmängd, areal, statsskick. Jag älskade att skapa länder med kuster, berg och skogar.
Kanske, menar han, var det ett sätt att pussla ihop sina erfarenheter. Vid tre års ålder flyttade han från Pakistan till Kalifornien (hans far var universitetsprofessor), vid nio flyttade han tillbaka och som artonåring återvände han till USA för att läsa på college.
– Men svaret på frågan om varför jag är fängslad av att skriva romaner är: jag vet inte. Men jag kan ge dig ett längre svar. Mitt behov av att skriva, att hitta på är ett starkt begär. Kanske beror det på ett trauma i barndomen. Jag minns att jag gick fel, kom till grannens hus och de undrade vem jag var, jag talade bara urdu. Jag förstod dem inte och de förstod inte mig. Efter den upplevelsen talade jag inte alls på ett tag. Och när jag till slut gjorde det var det på engelska, i fullständiga meningar. Men min urdu var försvunnen.
– Engelska är mitt andraspråk. Tillbaka i Pakistan igen var jag tvungen att lära mig urdu på nytt, mitt tredjespråk. Men mitt första är försvunnet, säger Mohsin Hamid.
Sann eller inte ger historien bra bakgrund till Hamids författarskap. Hos honom är exilproblematiken ersatt med en välutvecklad anpassningsförmåga till nya miljöer som allteftersom överskuggas alltmer av saknad, att något fattas.
Hans genombrottsroman Den ovillige fundamentalisten är det tydligaste exemplet. I monologform berättar huvudpersonen Changez om sin karriär i USA i skuggan av 11 september-attackerna. Hur han läser på ett av USA:s främsta universitet, hänger med de välbärgade och välsedda, får ett jobb som finansanalytiker men märker hur USA drar sig tillbaka i gammalmodiga värderingar efter 11 september. Plötsligt behandlas asiater med misstänksamhet. Changez som verkligen har omfamnat de amerikanska dygderna märker hur han stöts ut ur samhällskroppen som vore han ett främmande organ. Monologen, riktad till en västerländsk lyssnare, äger rum vid ett kafébord i Lahore.
Mohsin Hamids nya roman, lånar titel och form från självhjälpsbokens genre: Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Där kan man följa hur man går till väga för att gå från fattig pojke på landet till välbärgad man i stan med förmögenhet skapad genom att sälja rent, buteljerat vatten.
Debuten Nattsvärmare handlar om en välutbildad man i Pakistan som förlorar sitt bankjobb, tar droger och bedrar sin bäste vän genom att bli älskare åt hans fru alltmedan spänningen mellan Indien och Pakistan stiger och båda länderna demonstrerar sitt kärnvapenförråd.
– Det finns liknelser mellan mina böcker. I centrum finns alltid någon som söker efter känslan av att vara hel, och i bakgrunden finns bombhotet, terrorismen och i den tredje hur vi stjäl tid, förklarar Mohsin Hamid.
Själv skulle jag vilja säga att korruption är ett tema i hans nya roman, men Hamid förklarar vad han menar med tidsstölden. Ju ivrigare och snabbare han talar, desto mer märks hans pakistanska accent.
– Det här är fel plats att tala om vattenbrist på. Stockholm är en stad omgiven av vatten. Men Sverige är ett undantag. På många av de mest tätbefolkade platserna i världen är vattenbristen ett problem. I Pakistan kan man få borra hundra meter för att stöta på vetten och det kan också vara förorenat. Vi lånar, precis som med fossila bränslen, av framtiden.
En stor del av Mohsin Hamids framgångar består i att han skickligt och smart flätar samman det politiska med det personliga. Alla hans romaner – även debuten Nattsvärmare som omplanterar en tronföljdsuppgörelse från 1600-talets Mughalrike i ett samtida Pakistan – innehåller också kärlekshistorier.
– Alla mina romaner är politiska, få läser dem som kärlekshistorier i första hand. En ung kvinnlig pakistansk reporter som intervjuade mig anklagade mig för att göra Mumtaz, kvinnan i Nattsvärmare, till skurk. Men det säger mer om hennes läsning. Jag ser henne som en stark och självständig kvinna; jag kommer från en släkt med många sådana kvinnor.
– Erica, kvinnan i Den ovillige fundamentalisten, är egentligen en modern Julia. Skulle Julia ta livet av sig idag när Romeo dog? Nej, hon skulle gå i terapi eller på mediciner.
En skillnad menar Mohsin Hamid att den inflätade kärlekshistoria som finns i Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien är lycklig.
– För mig var det svårare att skriva om lycklig kärlek i dagens samhälle, en större utmaning. Jag kom fram till att en lycklig kärlek inte är possessiv.
De inte särskilt väl utmejslade karaktärerna i hans nya roman satsar i första hand på sig själva, allt i syfte att bli rika och förändra sina levnadsvillkor. Men de upptäcker att de har ett behov av varandra, av någon som känner hela deras historia. Medan de arbetar sig upp från fattigdom till välstånd lånar de varandra vid behov.
– Pengar är inte allt. Vanligtvis blir pengar viktigare när man blir äldre men för mig har det varit tvärtom. Jag tyckte om att arbeta på McKinsey efter Harvard. Jag tjänade mycket pengar, fick resa över hela världen och träffade människor som jag aldrig hade mött annars. Men till slut bad jag att få arbeta allt färre dagar i veckan för att få tid att skriva. Nu tjänar jag pengar som författare också, men jag bor åter i Pakistan som är mycket billigare att leva i än New York och London, säger han.
Mohsin Hamid bor med sin familj i samma hus som sina föräldrar. Hans romaner har alltid ett annorlunda perspektiv, outsiderns. Det är Den andre som alltjämt försöker konstruera ett Jag, en människa som är ett helt själv.