I sin nygamla uppsättning Ingen soldat (spelades första gången 2011) försöker Kvartersteatern ta ett helhetsgrepp på manligheten. Pjäsen bygger delvis på intervjuer med unga killar om deras syn på manlighet, och citat från intervjuerna är insprängda här och var i texten.
Kvartersteaterns husdramatiker Anna Nygren har placerat fyra unga män i ett slags teatralt mikrokosmos eller provlaboratorium: en manlighetsmönstring. Det är något i stil med forna tiders värnpliktsmönstring, killarna bor i en sovsal och utsätts för tester där de ska bevisa sin manlighet.
Testerna genomförs av en bister, namnlös officerstyp med hjälp av de två glada, ständigt leende nippertipporna Smilla och Milla. Och här ser vi de första sprickorna i manlighetens fasad: Smilla och Milla ser snälla och lätt fåniga ut men här är det fråga om verklig Girlpower, i själva verket är de starkare än de unga männen och kan lätt trycka ner dem både fysiskt och psykiskt.
Den manlighet som här skildras består av aggressivitet, våld, kåthet, bögrädsla, känslolöshet och oförståelse för kvinnor. En riktig man är ond och känslokall, säger killarna. En riktig man tycker om blod och smärta. Vatten och luft är för mesar, en riktig man dricker diesel. En man äter upp sina känslor och skiter ut dem. Det är en omklädningsrummens, skolgårdarnas och logementens tonåriga manlighet.
Ett så stort och allmänt ämne kräver givetvis stilisering och renodling. Men problemet med den här klichébilden är att den blir så grotesk (och för all del: stundtals väldigt komisk) att den är svår att ta på allvar, och därmed alltför lätt att ta avstånd från. Ja, är inte klichébilden överhuvud taget en smula föråldrad? Det har ändå hänt en del på de senaste decennierna: uppluckrade könsroller, metrosexualitet, transmänniskor, pappaledighet, kvinnliga partiledare... Den testosteronstinna skolgårdsmanligheten är på tillbakagång och kanske inte mycket att spilla energi på längre.
Vilket inte nödvändigtvis innebär att hela könsmaktsordningen är avskaffad, men den kanske tar sig andra, mer subtila uttryck.
Med alla dessa invändningar på ett idémässigt plan måste ändå sägas att det är en smart och rapp föreställning Kvartersteatern har producerat, med skådespelarinsatser på mycket god amatörnivå, på gränsen till proffsig. En pjäs som väcker reflektioner och lust att diskutera vidare.