Mörka moln över en nästan helt nedsläckt stadshorisont. Rök från en huskropp som träffats av en missil. Ruiner, så sargade av kriget att det är svårt att tro att någon av de boende i husen kan ha överlevt angreppen.

Målningarna med motiv från Syrien utgör mittpunkten i utställningen i Liljevalchs konsthall i Stockholm, som innehåller ett hundratal verk från 2002–2018. Lars Lerin konstaterar på sitt lågmälda sätt att han i längden inte kunde backa undan från det som händer i omvärlden.

Jag ser de här nyheterna varje dag, så gott som, med det här bedrövliga kriget. Till slut tyckte jag inte att jag kunde undvika det utan jag var tvungen att måla det också. Tyvärr är det ganska måleriskt med den där hemska röken och ruinerna.
Artikelbild

| Ett stråk av mörker går igenom de flesta av Lars Lerins målningar, oavsett om motiven är hämtade från Värmland eller från krigets Syrien.

Mörka stråk

Svärtan dominerar i utställningen som är kurerad av konsthallschefen Mårten Castenfors. Denne har i princip fått fria händer av Lars Lerin och då valt att fokusera på besattheten, passionen, men också det mörka stråk som går igenom Lerins konstnärskap.

Lars är en person som är älskad av hela svenska folket, vi bara pussar på honom hela tiden. Men om man är såpass duktig och begåvad som han är då blir man lite illa sedd i konstvärlden, för konstvärlden är lite snobbig. För mig har den här utställningen ett huvudsyfte och det är att få konstvärlden att förstå hur jävla begåvad han är – och hur bra, allvarligt, tungt och gediget det han gör är, säger Mårten Castenfors.

Det finns också ljusare delar i utställningen, som den gallerivägg som är fullspäckad med bilder av herrelösa katter och hundar, eller den drömlika svit i sepia som skildrar ett möte mellan en målare och en manlig modell, hämtat från en urgammal mjukporrfilm som utspelas i en öken. Det senaste verket i utställningen är ett vintermotiv: en husvagn på en ödslig campingplats.

Artikelbild

| En av de målningar som Lars Lerin visar på Liljevalchs har ett motiv som hämtat inspiration från Hitchcockfilmen "Fönstret åt gården". "Det är en speciell film, det var också en utmaning att hitta helheten och ändå ha med alla detaljer", säger han.

Det är något speciellt med camping, när folk ställer sina små snigelhus lite här och där och så ska de ha semester. På vintern blir ju allting så övergivet och extra ödsligt, säger Lars Lerin.

"Är lite ödslig"

Artikelbild

| Fartyg spelar en speciell roll i Lars Lerins konstnärskap. Just det här skeppet har han hämtat inspiration till från sin morfars gravsten. "Det är ett sådant där fartyg på den, för han var sjökapten. Så den här målningen blir liksom som en gravsten", säger han.

TT: Just den här ödsligheten återkommer ofta i dina verk. Varför söker du efter den?

Det är väl inget jag söker, men jag är väl lite ödslig, vet du, inombords. Jag försöker att göra lite färgstarka saker, men jag hamnar ofta i det där som är lite mer dunkelt och nedtonat. Och jag är ju så himla rädd för det där med ensamhet också, det är därför jag har varit så desperat på jakt i hela mitt liv efter en sådan där trygghetsförsäkring.
Artikelbild

| En vägg på Liljevalchs konsthall har täckts med Lars Lerins bilder av herrelösa hundar och katter. Om resten av utställningen är sparsmakad har tavlorna här fått bre ut sig på ett gränslöst sätt – helt i Lars Lerins smak. "Det hade nog blivit lite mer rörigt om jag hade hängt utställningen och inte Mårten Castenfors", konstaterar han.

Själv vill han inte värdera sina teman. En värmländsk stuga, eller en målning av en bokhylla är inte mindre värt än en målning som skildrar kriget i Syrien.

Det ena behöver inte vara mer banalt än något annat. Det är bara vår tid som är lite så att vi har hamnat i att vissa saker känns mer konventionella eller banala eller söta så där.

TT: Vad är det senaste som du har målat där du kände "åh, vad vackert"?

Vitsippor! Jag kunde faktiskt inte låta bli. När jag åkte och hälsade på mina föräldrar på deras äldreboende så passerade jag de här markerna på vårkanten och det är drivor av vitsippor överallt. Och varför skulle jag inte kunna måla dem? Det var en utmaning att försöka – men det behöver inte bli sött för det.