Allan Pettersson tillhör de stora svenska tonsättarna. Han studerade både för Karl-Birger Blomdahl och Tor Mann, men även i Paris för tolvtonsexperten René Leibowitz. Det är främst genom symfonierna han har blivit känd. Ofta spränger han de traditionella formerna, precis som i den 13:e symfonin, och bygger gigantiska musikhus i utdragna förlopp. Musiken ställer rejäla krav på lyssnaren.

Komponisten skrev 16 symfonier, samt en ofullbordad som efter komponistens död 1980 har avslutats av aftonens dirigent Christian Lindberg. Framförandet av den 13:e symfonin från 1978 är ett led i Norrköpingssymfonikernas arbete till ett komplett skivalbum.

"Kämpar man sig igenom en symfoni, måste man komma fram till konsonans, harmoni, om det så skall hålla på i tjugo timmar”, menade Pettersson. I den 13:e symfonin har symfonikerna en timme på sig av oavbrutna musikaliska utmaningar. Här presenteras snabba tankar, men även eviga skeenden i musik som oavbrutet pockar på och hamrar in budskapet hos lyssnaren.

Artikelbild

| Oavbrutna utmaningar. Komponisten Allan Petterssons symfonier är fyllda av musikaliska utmaningar.

Symfonin består av skilda klangsfärer som rör sig kring varandra och som kroppar vrider sig kring en musikalisk kärna, skilda idéer. Verket utgör en storartad protest mot tingens ordning, det doftar krig. Här finns en struktur; det långsamma och envetna argumenterandet i volym och komplexitet för fram till några enstaka vilopauser.

För symfonikerna var detta en utomordentligt stor utmaning. Med en högspänd Christian Lindberg på pulten och med notblad fyllda av utmaningar gavs inga tillfällen till ett ofokuserat musicerande. Orkestern var i toppform. Här fanns både det explosiva förhållningssättet, det uppslitande och det smärtsamma.

Lindberg hade även förmågan, han kan sin Pettersson vid det här laget, att problematisera och lösgöra musikens emotionella kraft. Verket bjuder på stora möjligheter. Precision och energi är nyckelorden.

Roland Pöntinen var solist i Mozarts 21:a pianokonsert, den kanske mest spelade av komponisten, den som i folkmun kallas ”Elvira Madigan”. Här hade Christian Lindbergs överaktiva teckengivning behövt tonas ner. Yttersatserna fick rasande tempon och Mozartmusiken fick en saklig, snärtig och stressad framtoning. På så vis försvann de lyriska dragen.

Pöntinen levererade i de snabba löpningarna, framhöll suveränt linjerna i vänsterhanden och serverade klangskönhet i mellansatsen. De bägge kadenserna var signerade den italienske pianisten och pedagogen Ferruccio Busoni, neoklassicistiska inslag som bröt av mot Mozart på ett kontrasterande och aningen överdimensionerat vis.