Ljuset släcks och ensemblen från balkongen kickar igång. En ensam Tracy Turnblad (Julia Johansson) inleder och snart vimlar det av folk på scen till festligt ackompanjemang från bandet. Det är 60-tal, tv:n är central och movesen intakta. Vår huvudpersons obändiga längtan efter - och övertygelse av - allas rättigheter att existera på samma villkor tar henne till den åtråvärda rutan, och vi möter snart frågan om klasstillhörighet och individens värde oavsett storklek och form.

Den lysande Edna Turnblad (Ella Vahtras) gestaltar mamman som nära på låtit sig tvingas in i sin roll, lika nära på trott sig benägen att rättmätigt överföra den till sin dotter. Med hjälp av pappans (Elias Tegebjer) smått galna karaktär - och dotterns självklara stöd och riktning - lyckas hon ta sig ur ramen för den hon blivit, och levererar i detta både trovärdig dialog och snygg sång.

I övrigt är det gott om framstående sånginsatser. Exempelvis den åtråvärde pojkvännen Link (Jakob Grinneby), vars karaktär är punkten där vågen balanserar mellan egoism och generositet, bekräftar trots sin kamp gång på gång att människan är god. Trion mammor, som återkommer med synkat slagkraftiga och eniga besked (även om bakgrunderna till dem tycks så olika) blir ett precist grepp som ytterligare skärper periferin.

Artikelbild

| Sökande. Hur långt får man gå i sökandet efter sina drömmar och ideal?

Nåväl, dröm blir verklighet och verklighet blir dröm. En djävulsrektor dyker upp med rödbrinnande horn och kvarsittningsklassen visar sig vara den språngbräda ut i friheten som Tracy slutligen behöver. För att inte tala om den hårspraysladdning som med hjälp av en tändare får fängelselåset att formligen flyga isär. Ut kommer den förlösta idén, som plötsligt inte längre är så självklar. Hur långt får man gå i sökandet efter sina drömmar och ideal? När formas den goda intentionen till gift för dem man avsett den för? Men Tracys vänner står henne bi i sitt brokigt härliga spektra, och ett gåshudsmäktigt nummer av mama Motormouth Maybelle (Töj Somwong) lämnar inga frågetecken kring den värdiga riktningen.

Sagt (sjunget) och gjort; gruppen skrider till handling och finalen lyfter taket i den övermäktigt upphettade lokalen. Publiken jublar och den slicka Corny Collins (Daniel Braesch - även han i en utsökt rolltolkning) får slutligen den jämlikhet han egentligen längtar efter. Allt detta mitt i spotlightens absoluta mittpunkt - direktsändningen.

Efter applåderna får vi höra att elever aldrig är sjuka under musikalprojekt. Tror sjutton det!