Med bra tempo och tydlig pedagogik betar den här trion musiker av allt som upptar barns tankar i åldrarna 4-9 år. Texterna bygger på regissören och författaren Ann-Christine Magnussons intervjuer med barn på skolor och förskolor. Det här med monster och mörkerrädsla till exempel. För att inte tala om det pinsamma med att kissa på sig. Alltsammans levereras med samma kärleksfulla och uppriktiga tilltal.

Föräldrar nickar skuldmedvetet och igenkännande när trion river av sången ”Väntan” om pappa som alltid sitter framför datorn och mamma som bara stirrar på sin mobil. Brorsan å sin sida, han bara spelar TV-spel. Alla har de lovat. Barnet väntar och väntar. Ropar slutligen lite uppgivet: ”Kan ni komma nu?” Med en klump i halsen inser jag att åren passerar medan jag tänker på annat.

Sanna Andersson, Hans Bigestans och Kenneth Höglind är skickliga musiker med bra sångröster. Under behändiga fyrtio minuter (lagom för de här åldrarna) njuter vi vuxna av bra musik. Muntra små sånger med stråk av allvar varvas med allsång. Rappt sätter Sanna Andersson igång en kanon med kända termer från spelvärlden och vips sitter vi där och trallar ”Lego Nexo Knights” respektive ”Subway Surf” i kör. Man är noga med att benämna saker politiskt korrekt och följaktligen finns både ”pride” och ”hen” med i vokabulären. Resultatet blir till en varm och inkännande liten kabaré för barn och föräldrar där små och stora känslor avhandlas.