Kajsa Normans resereportage liknar de som skrevs för femtio år sedan och ändå är det alldeles fräscht. Vi kommer till platser vi kanske hört en del om, men definitivt inte sett just så här. Det är alltså lite av en upptäcktsresa och vi börjar, för att hon inte ska gå förlorad, vid hennes ankomst till Johannesburg och får genast hettan och rädslan i våra händer. Allt är mycket konkret. Si och så. Inbrottstjuvar som mutar städpersonal. Svart restaurangpersonal som skälls ut. Medhjälpare. Våld och våldsarv. Tiden efter apartheiden.

Vad är det egentligen som hänt?

Och vad händer med det som en gång började på slagfältet vid Blood River 1838 då boerna – ättlingar till de holländska nybyggarna – besegrade zuluerna?

Norman, som är född 1979 och som tidigare skrivit om Kuba och Zimbabwe, går i närkamp med afrikandkulturen och vi blir medpassagerare på en resa i slaveriet. Vi möter nybyggare och får omskakande minnen av det som varit. Mycket finns längs vägen: bönder, nya hemländer, grannmord, försoning och förändring, ANC, falanger, gamla och nya lagar.

Mest av allt gäller, också när vi tittar riktigt långt bakåt, det mer näraliggandet arvet efter Mandela, som rasisterna och de 400 vita kåkstäderna. Av Sydafrikas tre miljoner afrikander lever 600 000 i fattigdom och siffran tilltar. Historien skrivs om och språket förkastas.

”Få medier har tillräckligt med tid eller utrymme för att förklara sammanhanget i avlägsna konflikter”, skriver hon torrt, och ger oss rikligt med källor och vittnesmål.

Kajsa Norman går vidare och djupare med en lätthet som får mig att se och se ännu lite till.