För omkring tio år sedan stötte Olga Tokarczuk på en egendomlig bok: ”Herrens Ords Bok. Jakob Franks esoteriska läror”, som den skulle heta om man översatte dess polska originaltitel. Tokarczuk hade aldrig hört talas om Frank.
– Ju mer jag läste om honom och hans idéer, desto mer fascinerad blev jag. Men jag visste inte att den roman jag började skriva skulle ta så lång tid, säger hon.
Frank verkade vid mitten av 1700-talet då Polen var en stormakt och vars sydöstra delar (i nuvarande Ukraina) gränsade mot det osmanska riket. 1750-talet var en orolig period med sociala och politiska omvälvningar och starka religiösa motsättningar. Inom ett par decennier skulle Polen styckas i olika omgångar för att 1795 helt försvinna från kartan som självständig nation.
Jakob Frank var en gåtfull och karismatisk jude, som tidigt övergav judendomen för att istället ansluta sig till en judisk sekt, ledd av en man som hävdade att han var Messias och som konverterade till islam före sin död.
Sekten hade förkastat Talmud och höll i stället kabbalismens heliga bok ”Zohar” som rättesnöre. Frank tog över sekten som lockade så många anhängare att den blev ett hot mot det judiska samhället som uteslöt dem. Han övertygade istället sina anhängare att låta döpa sig och upptas av vänligt sinnade delar av den katolska polska adeln.
Det är denna historia som Olga Tokarczuk återupplivar och gestaltar i sin nya roman som är ett arbete i det stora formatet, nästan tusen sidor.
”Jakobsböckerna” utkom på polska ifjol och har där nyligen belönats med NIKE-priset (vilket är Polens Augustpris), snabbt översatts till svenska av Jan Henrik Swahn och givits ut av det mindre förlaget Ariel som envist hållit fast vid Olga Tokarczuks författarskap, sedan hon introducerades 2001.
– Jagägnade tre år åt research och två år åt att resa runt till de platser där romanen utspelas. De har givetvis förändrats men jag har ägnat mycket tid åt detaljer för att kunna bygga handlingen, säger Olga Tokarczuk när jag träffar henne på Moderna Museet under evenemanget Sthlm Literature.
”Jakobsböckerna” är alltså en historisk roman – för Tokarczuk ovanligt realistisk – som noga följer detta historiska förlopp.
Hon har tidigare intresserat sig för omvälvningar i tiden och rummet. Hennes tidiga romaner skildrar också skiftningar av gränser, förflyttningar av människor och föränderliga identiteter. Fast också i den här romanen finns ett magiskt inslag i gestalt av Jenta som romanen igenom både är levande och död, i en allseende koma.
– Jenta är viktig för romanen. Hon är gestaltad i vad jag kallar fjärde person. En allvetande person som betraktar berättelsen från ett perspektiv ovanifrån.
Under läsningen fascineras jag av tidsperspektivet. Handlingen utspelas under exakt de år som Norrköpings Tidningar grundades.
I Sverige finns ännu ingen tryckfrihetsförordning, i Europa står gränserna öppna, folk är i rörelse, idéer och religioner möts och blandas. Den påminner om vår egen oroliga tid.
– Jag visste att jag satt på ett hett ämne. Men jag visste naturligtvis ingenting om dagsläget med flyktingkrisen när jag började skriva. Det jag var ute efter var att skildra det judiska inflytandet över den polska historien och att visa att upplysningen har en mörk sida, som få vill kännas vid, säger hon.
Så har också ”Jakobsböckerna”, vars framgångar inte bara sammanfallit med Europas flyktingkris utan också med en polsk valrörelse, väckt mycket uppmärksamhet och givit Olga Tokarczuk mycket obehag.
– Det finns delar av den polska historien som inte är så uppmärksammade. Men faktum är att den polska expansionen österut i det polsk-litauiska väldet var kolonialism.
– Den polska överheten behandlade bönderna som livegna. Sedan finns det också ett starkt messianskt drag i den polska nationella historieskrivningen. Polen är landet som återuppstår, som om det fått ett av Gud givet historiskt uppdrag. Det är en tanke som har judiskt ursprung.
Sådana uttalanden väckte en hätsk hatstorm mot Olga Tokarczuk, som långt innan ”Jakobsböckerna” gavs ut, är en av Polens mest etablerade och omtyckta författare.
Hon, hennes bok och hennes historiska kunskaper fördömdes både i det offentliga samtalet och – givetvis – genom besinningslöst näthat.
– Det var obehagligt och jobbigt när det pågick. Men samtidigt och efteråt har jag fått ett sådant stort stöd att jag känner mig starkare och mer uppskattad än någonsin, säger hon och håller med om att det hade samband med den uppflammande och ganska oförsonliga debatten inför valet där flyktingkrisen exploaterades för att vinna röster.
Vårt samtal äger rum samma dag som valet. Det visar sig att tendensen varit riktig. Det konservativa katolska partiet Lag och rättvisa vinner egen majoritet, ett resultat som får kritiker att spekulera om en Orbanisering av Polen.
– Om vi hade träffats i morgon istället, hade vi kunnat diskutera valet, säger Olga Tokarczuk.
Vi vänder i stället tillbaka till Jakob Frank, hans tid och Tokarczuks roman.
– För mig är Jakob Frank en mångtydig person, han är båda god och ond. Men det har också varit min avsikt att skildra både ljuset och mörkret, säger Olga Tokarczuk som anser att hon skildrar en gnostisk världsbild i sin stora roman om 1700-talets Polen som, i likhet med henne, har nåttSverige i en tid där den fortfarande är högst aktuell.