En dikt kan på ett sätt beskrivas som en kropp i ett rum. En talande kropp. Dikten tar plats i både inre och yttre rum. Den kräver närvaro, koncentration. Dikten rör sig. Den andas. Lever. Den skapar sig själv i kontakt med läsaren, på samma sätt som vi blir till i mötet med andra. I Julie Sten-Knudsens andra diktsamling ”Atlanten växer” – mycket följsamt tolkat av Jenny Tunedal – är dikten inte bara en kropp, utan lika mycket vetskapen om att denna kropp är en annan än den egna. Trots det är Sten – Knudsen också rent konkret fysiskt närvarande i sin dikt. Det är en närvaro som vi möter redan i samlingens första dikt: ”I ljuset från skrivbordslampan/som är gulare än dagsljus/ser huden på min hand grönaktig ut,/och rödaktig, med ett gyllene sken./Vit är den inte./Väggen är vit./De använda pappersnäsdukarna/och obetalda räkningarna är vita.” Denna vithet är en fixpunkt i samlingen. Ett nav.

”Atlanten växer” beskriver på ett sätt relationen mellan två systrar och deras respektive hudfärger. På ett annat sätt skriver den sig in i området av obegriplighet som finns mellan oss alla, oavsett hudfärg. Det är i omgivningens blickar som vetskapen om att vara annorlunda definieras. Det är i blicken strukturen skapas. Sten-Knudsen skriver om hudfärgade kritor, om puder som heter 01 neutral. Men än viktigare försöker hon skriva fram en plats där det trots allt går att existera, trots omgivningens konstanta process av att förminska och etikettera: ”Vi är vana vid att folk frågar var du kommer ifrån,/om det verkligen är sant att vi är systrar. Wow,/tänk att du har en så snygg mulattlillasyster./Det slutar aldrig att förundra mig,/att det är nödvändigt att säga ”mulatt” före syster./Jag önskar jag kunde slå dövörat till,/att jag kunde få lov att vara färgblind, men det/är min blåögda fantasi. Att vara systrar: lika. Olika./Ammade vid samma bröst. Mjölken, namnet/förbinder oss. Atlanten skiljer oss åt, förbinder oss.”

Julie Sten-Knudsen skriver med ett intensivt borrande tonfall. Trots det är dikterna till sin form närapå sångbara i sin mjukhet, i sitt försök att försöka förstå det som man saknar kroppslig erfarenhet av, nämligen att vara i annan färg än ”neutral 01” ”Atlanten växer” är både en viktig och angelägen diktsamling. Det kan också vara årets höjdpunkt i lyrikutgivningen det här året.