Dirigent: Henrik Schaefer

Solister: Kenriikka Gröndahl (sopran), Josefine Andersson (mezzosopran), Carl Unander-Scharin (tenor), Lars Arvidson (bas)

Medverkande: Barn från Folkoperan i Stockholm och Kulturskolan i Norrköping, Akademiska kören, Bel Cantokören och Musikaliska Sällskapets Kammarkör

Norrköpings Symfoniorkester

De Geerhallen, Norrköping

4/11

”Hur tänker ni lösa det här? Vi vill inte dö i förtid!” När barnen tar över Mozarts dödsmässa vänder de på perspektivet och ger oss domen innan vi dör i stället för efter. Så att vi kan ändra på saker och ting. Föreställningen som har karaktär av performance är symboltung och övertydlig i regin, men jag köper konceptet under vägen. Det känns befriande och ärligt när orkester, kör och solister framför respektive satser rakt och rättframt utan vidare nyanseringar. Budskapet har huvudrollen. Jag vill gärna tro att barngeniet Mozart skulle gillat förpackningen för här finns, liksom i Milos Formans filmiska myt om en superbegåvad och normbrytande sprallgök, också ett djupt allvar. Vi dör. Ibland för tidigt. Just detta är barnens ärende för kvällen, utformat som ett manifest.

I babyrosa kulisser, under ett gigantiskt allseende barnöga slungar de ut sina budskap över oss. Upproriskt intar de en talarstol, lägger armarna i kors och höjer ett varnande finger: ”Ni kommer att ångra er!” Och nu kommer vi till kärnan i den här inledningsvis lite småputtriga musikteatern. För bland såpbubblor, nallar och ryggsäcksbärande vuxensolister (tre små bebisar i bara blöjor på scenen är lite too much, vi fattar ändå) växer en ytterst obekväm sanning fram för oss som lyssnar. Nu snackar vi nämligen om barn och död till sång och musik. Vi sätter skrattet i halsen när en flicka stiger fram och berättar om sina operationer utan vilka hon inte levt i dag. Likaså när en pojke förklarar kopplingen mellan miljögifter och sterilitet – att genom vår oaktsamhet kanske han inte kan bli pappa.

Nu är det skarpt läge och solisternas tillika körernas utmärkta insatser får – äntligen – en verklig innebörd. ”Kyrie” – ta hand om oss barn! ”Dies Irae” – vi är rätt ilskna på er vid det här laget! ”Rex tremendae" – rädda oss medan ni kan! ”Lacrymosa” – för vissa av oss är det för sent. Bredvid mig sitter en man och gråter stilla när Kulturskolans barn tillägnar föreställningen alla barn som dör på flykt. Jag känner skuld där jag sitter bekvämt i min sammetsstol på parkett.

Dödsmässans logiska tematik, vanligen en räcka latinska obegripligheter för sekulariserade nutidsmänniskor ges här en fullt fattbar och innehållslig tyngd. Kort sagt, det här angår oss. Requiemet över vår skräck inför döden blir genom barnens perspektiv så angeläget att de lämnar scenen mitt i föreställningen: ”Nu kommer döden och den är barnförbjuden!” Kvar blir publiken med en uppmaning om att rannsaka våra liv och handlingar. ”Lux aeterna” – det blir inte ljusare än så här. Vårt ansvar. Punkt.