BOKRECENSION Länge blev Ola Lundqvists diktsamling ”Lee Harris” liggande på skrivbordet. Trots åtskilliga försök fastnade läsningen redan i den första långa dikten som är ett tilltal till den legendariske trummisen Lee Harris i bandet Talk Talk.

Men trägen vinner. ”Lee Harris” är en diktsamling att jobba sig in i. Efter ett mödosamt grävande uppenbarar sig en känsla, ett mentalt tillstånd av nostalgi, minnen och det förlorade som ett öppet och ljust landskap. Låtar från Talk Talk visar vägen:

”Runeii”, som att gå in

Artikelbild

till någon

en allra sista gång, med någonting

som påminner om skymning kvällsluft, hur magnolior

lyser dovt bredvid en lampa

längst inne i ett minne,

och stanna, länge,

och vänta, tills det är över

och har blivit tid att gå ut

därifrån

hem igen

Det är som om författaren letar i Lee Harris musik för att återfinna en sinnesstämning och kanske också en förlorad relation. Något som hör till en svunnen men intensiv tid.

Ola Lundqvist talar om ”ekon av en slinga, kanske ett namn”. Som läsare tycker jag känna igen den där sinnesstämningen som kommer av att höra musik kopplad till en annan tid av livet, ett annat land med andra relationer och livsfrågor. Plötsligt är man där igen. Och ändå inte.

Ola Lundqvist skriver vant och rytmiskt. Det finns något förtroendeingivande i hans poesi även då jag som läsare fortfarande famlar efter mening och förståelse. Ett formsäkert och flödande språk med känsla för orden. Det lönar sig att inte ge upp i läsandet av ”Lee Harris”, plötsligt finns trumsolot där:

det fanns inga regn i lee harris

det fanns en regnbåge