Efter den inledande uvertyren av Carl Maria von Weber, som fick ett ärtigt, pregnant och välartikulerat framförande, var det dags för aftonens gästsolist trumpetaren Pacho Flores. Ur de barocka gömmorna hade man vaskat fram musik av den okände Johann Baptist Neruda. Soloinstrumentet var Corno da Caccia, en klanglig blandning mellan trumpet och valthorn.

Musiken var välkommen, det är inte alltför ofta som det bjuds instrumentala 1700-talsklanger i SON-sammanhang. Flores behärskar sitt instrument virtuost, han har en mycket snygg ton som är lyrisk och han lekte fram sina slingor mot orkesterbakgrunden. Här hade jag önskat mera av botten i basinstrumenten.

I Christian Lindbergs tresatsiga komposition ”Akbank Bunka”, en musikalisk korsbefruktning, hade Pacho Flores plockat fram sin trumpet. Musiken är dramatisk och rytmisk. Trumpetens många intensiva och stigande motiv blev nästan plågsamt starka.

Speciellt gillade jag den avslutande delen ”Turkjazz”, där det blev ett riktigt skönt sväng i ett kulturmöte som det slog gnistor om.

Allan Petterssons ”Symfoni nr.5” avslutade konserten. Detta är musik som ställer krav på lyssnaren. Ur den inledande genomskinliga delen föddes ett myller av gester och motiv. Därefter tilltog komplexiteten och orkestern lösgjorde energier. Stämningarna är utmanande och vandringen sker inåt.

Dirigenten Christian Lindbergs höll med sin säregna skulpterande stil väl samman det hela med en genomgående drive i rörelsen som främsta motor. Utmärkt.