Döden. Döden. Döden. Som Astrid Lindgren och hennes systrar sade. Detta vänder och vrider Josef Kinski och hans syster Margareta på genom en påskhelg, i skuggan av Kristus och Strindberg.

Det är långfredag när hon hälsar på. Margareta verkar både blek och vettskrämd.

– Du ser pigg ut, säger Josef till systern.

Artikelbild

| Dödsfall. Döden knackar på axeln och Margareta faller och blir liggande livlös. Hon spelas av Eva Carlsson.

Ja, något ska han väl säga.

Nypremiären på Kinski och döden, efter Melker Garays idéroman Josef Kinski och döden, serverar en drastisk och fartig genomgång av frågor i dödens skugga. De rasslar förbi, som länkar i spökenas kedjor. Återuppstår kroppen på den yttersta dagen? Finns själen? Gud och helvetet? Den fria viljan? Som korta mellanspel och understrykningar smeker saxofonen och klagar klarinetten.

Det är bara att välja den fråga som irriterar mest. Om inte dödsångesten tar strypgrepp. Vilket den kan göra med eller utan religion i allmänhet och katolicism i synnerhet.

Golvlampans ljus faller över bordets schackspel. En flaska starkvin öppnas. På väggen en passande målning i svepande svart och rött.

Pusselbitar av liv strös in i dialoger och monologer. Där fanns en farfar de kunde fråga. Där fanns en pappa som tog sitt liv och gick. Där fanns en kvinna som övergav för Guds skull.

Lars Olofssons Josef är sympatisk, trots ett manus som i jakten på att täcka alla frågor inte får dödgrävaren att hänga ihop. Eva Carlssons lite småknäppa Margareta är mer trovärdig i sin vandring genom dödsskuggans dal.

– Tror du på Satan och helvetet?

– Ja, det ingår liksom i paketet.

Bäst av allt är ändå Lise Müllers papegoja Vincent som kastar sig mellan rollerna som vännen Nestor, Gud och Döden.

– Vad händer med mig efter döden?

– Bry dig inte om döden. Lev livet i stället!