Christine, eller Lady Bird som hon vill bli kallad eftersom Christine är ett namn som hon inte valt själv, är 17 år, går i high school och bor i Sacramento. Eller fucking jävla kuk-Sacramento, för att låna den lite mer verbalt färgstarka Åmål-tjejen Elins ord.

För Lady Bird har inte mycket till övers för sin stad, hon längtar – lite oklart till vad – men definitivt bort därifrån. Hon bor med sina föräldrar, äldre adopterade bror och hans flickvän på ”fel sida spåren”, som hon lite romantiskt beskriver sin situation. Hon är långt ifrån någon ungdomsbrottsling, men i den åldern då hon testar sig fram med sin identitet.

Vem är hon kompis med? Ihop med? Vem ska hon ligga med? Vilket college ska hon gå på?

Artikelbild

| This image released by A24 Films shows Saoirse Ronan, left, and Beanie Feldstein in a scene from "Lady Bird." On Wednesday, Dec. 13, 2017, the cast was nominated for a screen Actors Guild Award for outstanding performance in a motion picture. The SAG Awards will air live on Sunday, Jan. 21 on TNT and TBS. (Merie Wallace/A24 via AP)

Lady Bird känner starkt att hon borde söka in i drama-klubben men har ingen vidare begåvning. Hon blir plötsligt kompis med några av de mer privilegierade barnen i staden, kanske kan hon passa in där?

Filmens kärna och stora styrka, förutom alla träffsäkra skådespelarinsatser, består av den komplicerade moder-dotter-berättelsen. Lady Birds mamma spelas av Laurie Metcalf (”Roseanne”), en kämpande sjuksköterska som gör sitt bästa med den avståndstagande tonårsdottern, utan att lyckas. Pappan i familjen, en jovialisk typ som lider av arbetslöshet och depression, hamnar emellan familjens båda motpoler.

Den samlade oförmågan att visa känslor eller uttrycka vad man menar är rörande och fin eftersom kärleken trots allt bubblar starkt under ytan.

Det blir mycket roligt och gulligt att följa Saorise Ronan i detta uppväxtdrama. På sätt och vis känns det som att ”Lady Bird” är skapat ur samma dna som alla indie-filmer om aviga tonårsuppväxter. Men i skådespelaren och nu debuterande regissören Greta Gerwigs händer är stoffet så lyhört hanterat att varenda ton och skiftning känns sann och också andas av frisket och originalitet.

Det är skickligt gjort. Inte minst eftersom Gerwig lyckas driva lite milt med alla sina rollfigurer (inte minst Lady Bird) utan att vara taskig. (TT)