Recension I Norrköping bor och verkar några konstnärer från Irak. Flera av deras intressanta målningar har kunnat ses på olika platser i Östergötland. Nu har kretsen vidgats till fem andra irakisk-svenska konstnärer bosatta i Stockholm, Göteborg, Malmö och Växjö.

Falah Alani, Norrköping, har agerat som curator och gjort urvalet. Hans starka målningar har jag sett tidigare och berömt. I hans täta konst finns en blandning av mytologisk tid- och rotlöshet, alltid på väg någonstans. Färgstark, robust stilisering, befriad från realism med ett formspråk som hämtat från sagans värld.

Kompakt och förtätad i uttrycket är även Aaid Jasmins graffiti-liknande akrylmålningar. De har nästan drag av Hundertwassers konstspråk. Som kontrast kan vi se Ahmeds Nasef öppet lösa interiör ”En skiss av livet”, tomma möbler på glid i rummet.

Artikelbild

| Ahmed Nasef ”En skiss av livet 2”, uttryck av tomhet och längtan efter närhet, inte utan en viss humoristisk distans

Detta tema med livet på ett sluttande plan, flykten från sitt hemland, försöken till anpassning i en främmande och ny kultur kan upplevas i flera av konstnärernas arbeten. Amjad Altayar har drivit sitt språk starkt mot det surrealistiska i ”Ensamhetens ansikte”.

Utfrätta minnesbilder i gulmatt färgskala kombineras hos Kareem Sadoons bildvärld med en spännande vägginstallation ”Rekonstruktion av en skog”. Är det mötet med den svenska björkskogen som kontrapunkt till Bagdad?

Man kan se smärta och lidande hos Haky Jasims storskaliga grafiska arbeten och skulpturer. Expressionism med djup svärta. Dramaturgiska överraskningar uppstår i det motsatta mötet med Heider Alis ljusa måleri som för tankarna till Provence.

Generellt är det sällan man ser sentimentalitet eller okomplicerad hemlängtan, snarare sökande efter meningsfullheter och sammanhang. Konstnärer i dag tar ju in intryck från hela världens konst via nätet och vänkontakter över gränserna. Deras ursprungskultur blandas och förenas med det nya.

Artikelbild

| Amjad Altayar ”Ensamhetens ansikte”

Åtta manliga konstnärer, men tyvärr inga kvinnor är med. Genomgående håller utställningen hög kvalitet i färg, form och energiladdade uttryck. Språk må vara hinder, men bildkonsten bygger mentala vägnät över gränserna.