Konsert Okko Kamu kom till Norrköping 1972 som ett ungt och lovande dirigentlöfte. På torsdagskvällen stod han åter framför samma orkester och har nu hunnit bli över 70 år.

Försiktigt och inkännande smekte han igång Claude Debussys ”Förspel till en fauns eftermiddag” och lät orkesterklangen pulsera som en expanderande kropp. Först avvaktande, senare mer profilerat. Saker och ting fick ta tid att komma på plats. Vem kan påskynda en dimma eller dyning.

Allting rörande vackert med utmärkta insatser av både flöjtisten Teodor Tirlea och oboisten Thomas Bodin.

Klarinettisten Emil Jonason var solist i Magnus Lindbergs ”Klarinettkonsert”. Jonason är en sann virtuos på sitt instrument. Efter inledningens stigande rörelser lösgör sig solostämman mot en mycket brett upplagd orkestersats där brasset dominerar.

Sen är det nästan oavbrutet bråttom där olika urbana stämningar och uttryck avlöser varandra. Klarinetten pressas i intensiva falsettlägen och med brösttoner utan rast eller ro. Dubbeltunga, fladdertunga och rundandning, klarinetten kämpade för sitt musikaliska revir. Jonason maximerade instrumentets möjligheter med full kraft och total inlevelse. Strålande.

Det välkomponerade programupplägget avslutades med musik av Johannes Brahms ”Pianokvartett nr.1 i g-moll” orkestrerad av Arnold Schönberg. Med en sparsam slagteknik lockade Kamu fram långa linjer och välformulerade fraser. Här fanns organiska strömmar och flöden.

Andantets lite mustigare och förtätade klanger tilltalade mig mest med nerv och ett mycket väl avvägt trä- och bleckblås. Avslutningens flirt med folkmusik slutade i en vild dans.