Hjalmar Söderberg är ett egendomligt fenomen.

Slut som diktare redan vid 40 års ålder omkring 1912, därefter blev knappt något skönlitterärt skrivet, fortsätter han att fängsla nya generationer läsare och litteraturforskare.

Det senaste beviset är en ny biografi författad av Jesper Högström och utgiven i Söderbergsamfundets skriftserie under titeln ”Lusten och ensamheten”.

Artikelbild

Den är ett imponerande verk på cirka 500 sidor, skrivet på en för ändamålet lämpligt neutral stil, varken entusiastisk eller direkt kritisk trots att flera nya, för Söderberg mindre smickrande drag avslöjas.

Bilden av personen Söderberg ter sig några grader sjaskigare, medan Verket – med stort V– får behålla sin glans. Ett tecken på att författaren ibland tar till hartassen är ordvalet i biografins titel. ”Lusten” borde kanske vara ”Lustan”.

Ytterligare små anmärkningar kan riktas mot korrekturläsningen– överlag utmärkt– som ibland missar fula upprepningar. Till exempel apropå mordet i Sarajevo som ”satte igång en kedjereaktion som en dryg månad senare satte igång det första. världskriget.”

På ett mer övergripande plan kan man tröttna på alla detaljerade rapporter över små intriger i Söderbergs flitiga umgänge på Stockholms innekrogar, liksom på ingående redogörelser för den långa listan på avlägsna släktingar och umgängesvänner och fiender samt övriga ”dramatis personae” (ordvalet Högbergs).

När familjebakgrund och social ställning i det senare 1800-talets Stockholm klarats av får vi följa Hjalmar Söderbergs till en början mödosamma klättring uppför Parnassen.

Någon formell utbildning efter studentexamen på Norra Latin underkastade han sig inte utan började direkt att skriva bokrecensioner med mera för Stockholmspressen.

Han var tidigt klar över ambitionen att bli yrkesförfattare och försörja sig som sådan.

Tjugosex år gammal debuterade han med ”Förvillelser”. Som de flesta romanförfattare blandade han fiktion och verklighetsbakgrund. Här är det den unge hjälten Tomas Weber och hans erotiska eskapader som fångade den läsande allmänhetens intresse – och lust att moralisera.

Indirekta och direkta angrepp på tidens hycklande inställning till erotik blir ett återkommande motiv i Söderbergs romaner. Samtidigt som han på den punkten intog en radikal hållning blev han med åren alltmera politiskt konservativ.

Till hans ungdoms läromästare hör dansken Bang, norrmannen Ibsen och så Strindberg.

Genombrottet till en större publik kom med romanen ”Martin Bircks ungdom”( 1901) och hans ställning befästes fyra år senare med ”Doktor Glas”.

Berömmelsen smakade gott men beledsagades tyvärr inte av säker ekonomisk avkastning. Söderberg levde tidigt över sina tillgångar i förlitan på stöd av mecenaten och miljonären Ernest Thiel och blev med tiden alltmera intrasslad i lån som han inte kunde amortera.

Ebb i kassan hindrade dock inte daglig – eller kvällslig – fylla på någon av Stockholms bättre krogar.

Högströms skildring av Söderbergs bana under dessa år hör till bokens höjdpunkter och ger en levande, bitvis skakande bild av Söderbergs gradvisa förfall.

En uppryckning, både konstnärligt och ekonomiskt, kom med den spektakulära premiären på dramat ”Gertrud” (1906) som hade dubbel, bejublad premiär på en teater i Stockholm och samtidigt en i Köpenhamn. Danmark spelade livet igenom en viktig roll i Söderbergs liv. Det ekonomiska lyft som ”Gertrud” innebar åts emellertid snabbt upp av växande skulder, utsvävande krogliv samt motvilligt understöd till den hustru som han övergivit.

Så kommer det som nu av många anses utgöra tyngdpunkten i Söderbergs skapande: romanen ”Den allvarsamma leken”. Vad som utmärker den är spelet mellan liv och dikt.

Fritt fantiserade och påhittade personer låg som nämnts inte för Söderberg. Allt i hans romanvärld har solid verklighetsbakgrund. I detta fall är det hans utdragna kärleksaffärer med den frigjorda Maria von Platen som med sin makes medgivande levde ett njutnings- och krisfyllt liv i Stockholm. Hon hann både före och efter sin historia med Söderberg avverka fyra av den tidens litterärt välkända namn.

”Den allvarsamma leken” är en både psykologiskt och socialt och mångbottnad roman, för samtiden dock inte lika uppburen som på senare år då den lett till såväl debatt som fri omdiktning.

Det Högström inte vet om Söderbergs liv och verk är inte värt att veta – i den känslan avslutar man läsningen av hans massivt gedigna biografi.

Men säker kan man inte vara.

I väntan på eventuellt kommande avslöjanden kan man tryggt avnjuta Söderbergs förnämsta tillgång som författare: hans föredömliga prosastil.