Minimalistiskt blir fantastiskt

Operarecension Betyg 5. Satyagraha. Solister: Leif Aruhn-Solén, Lisa Carlioth, Hanna Fritzson, Els Mondelaers, Anton Eriksson och Lars Arvidson. Cirkusartister: Magnus Björn, Aino Ihanainen, Osar Karlsson, Sarah Lett och Alexander Weibel Weibel. Folkoperans kör och orkester. Dirigent Matthew Wood. Musik: Philip Glass; libretto: Philip Glass och Constance de Jong; regi och scenografi: Tilde Björfors.

Folkoperan, Stockholm, 14/9

De må vara att amerikanske kompositören Philip Glass är Oscarsnominerad tre gånger för sin filmmusik. Men för mig är han främst en legendar i genren konstmusik. Hans verk rinner fram i en strid ström. Ständigt i rörelse, minimalistiskt monoton och samtidigt fullständigt oförutsägbar.

Glass opera ”Satyagraha” är spunnen runt Mahatma Gandhis tidiga år i Sydafrika. Att Folkoperan i sin uppsättningen valt att samarbeta med Cirkus Cirkör är genialt. Verket är i sig händelsefattigt. Men här blir föreställningen allt annat än det. Cirkusartisterna hoppar, klättrar, snurrar i rep, går på lina. Deras rörelser ömsom förstärker, ömsom inspireras av musiken och de drar ned applåd på applåd.

”Satyagraha” från 1979 är jämte ”Einstein on the beach” (1976) och ”Akhnaten” (1983 – om en egyptisk farao) en av kompositörens tre porträttoperor. Det finns ingen egentlig handling. Glass ger oss i stället sju scener från Gandhis ungdomsår, då han bland annat engagerade sig i de indiska gästarbetarnas utsatta situation och lade grunden till sitt livsverk byggt på idén om ickevåld, satyagraha – sanningens väg.

I ”Satyagraha” sjunger sångarna inte heller om det som de för stunden sysselsätter sig med på scenen – atypiskt för en opera även det således. Librettot är i stället verser hämtade ur det stora indiska eposet ”Bhagavad Gita”. Och som om inte det vore nog framförs operan på det gamla indoeuropeiska språket sanskrit.

Som publik har man alltså inget att hänga upp sig på. Den logiska hjärnhalvan får en ledig kväll. Ändå – eller kanske just därför – är föreställningen fantastisk! Vi badar i tonerna, i akrobatiken och i sångarnas vackra röster. Cirkuskonstnärerna får det starkaste gensvaret. Kanske är det ovanliga formatet orsaken, för sångarna med sin mångåriga skolning och halsbrytande skicklighet är värda att mötas av minst lika mycket entusiasm.

Ta till exempel den ständiga och komplexa tempoväxlingen. Jag häpnar över Folkoperans sångare som växlar från 5-takt till 4-takt till 7-takt och tillbaka igen med sådan imponerande lätthet. Den snart 80-årige Philip Glass hämtade inspiration till den här tekniken från Indien.

Tjugomannaorkestern sitter på scenen bakom ett genomskinligt draperi och bidrar i högsta grad till upplevelsen under Matthew Woods distinkta ledning. Möjligen kunde jag ha önskat mig en större kör. De åtta koristerna låter stundtals lite tunna och är ibland inte helt överens om intoneringen. Men det är småsaker i sammanhanget. Den här operan har jag lyssnat på i över trettio år och längtat så efter att få uppleva live.

”Satyagraha” spelas till och med 30 oktober. Läs mer på www.folkoperan.se

 
 

Recensioner