”Monky” är en berättelse om sorg. Jag säger det på en gång, eftersom reklamtexten om filmen inte med ett ord nämner att detta är det centrala temat. Tydligen lever vi i en värld där föräldrar är så rädda för att deras barn ska upptäcka att livet innehåller annat är regnbågar och lördagsgodis, att en fin och inkännande och – ja, jag lovar – upplyftande film om sorg inte får lanseras som något annat än en mysig saga om en apa.

I den känslostarka inledningen får vi följa elvaårige Frank genom en svår förlust, som lämnar hans familj i djup sorg. Dessutom tampas hans föräldrar med ekonomiska problem – de har lämnat storstadslivet för drömmen om att driva en liten skidanläggning på landet, men har inte råd med ännu en vinter med snöbrist. I den lilla byn där alla känner alla växer oron för den lilla familjen.

En natt vaknar Frank av märkliga ljud från trädgården, och snart står han öga mot öga med en oväntad gäst – en liten gibbonapa som raskt flyttar in. Hon förvandlar deras liv till ett äventyr, skapar komiskt kaos i det knarriga kråkslottet. Men hennes närvaro väcker också stora frågor: om reinkarnation, önsketänkande och hur man gör för att släppa taget om någon man älskar.

Artikelbild

| Fånga lyckan. Frida Hallgren, Julius Jimenez Hugoson och Johan Petersson spelar familjen som oväntat får sällskap av en gibbonapa i Maria Bloms film ”Monky”. Foto: Niklas Maupoix

”Monky” är Maria Bloms första film för barn, men den påminner mycket om hennes filmer för vuxna, som ”Masjävlar” och ”Hallåhallå”. Här finns plats för både lättsamt trams och verklig smärta, och det hedrar Blom att hon inte håller tillbaka eller slätar ut sina egenheter.

Men vad filmen framförallt visar är vilken oerhört skicklig bildmakare hon är. Varje ruta glimmar och sprakar av ljus och färg, miljöerna myllrar av så mycket detaljer att man vill pausa filmen och närstudera varje vrå.

Det har pratats mycket om apan Monky (som är helt animerad) som en banbrytande teknisk bedrift inom svensk film, men trots sina stora blå ögon förblir hon en skojig maskot snarare än en riktig rollfigur. I stället är det Frank som blir filmens känslomässiga nav, mycket tack vare Julius Jimenez Hugosons fint melankoliska insats i rollen.

Med honom som guide lotsas den unga publiken varsamt genom sorg och glädje, genom flams och filosofi. Vad mer kan man önska sig i julklapp? (TT)