Carlssons

Lördagen den 21 oktober 1933 hölls det första offentliga nazistmötet i Norrköping. Viktoriasalen på Garvaregatan var dekorerad med blågula hakkorsflaggor när partiledaren Sven Olov Lindholm steg upp i talarstolen. Han bar blå sidenskjorta, grå ridbyxor och svarta, högskaftade stövlar.

Händelsen finns återgiven i Johan Perwes nyutkomna bok "Mörkläggningen – nazismen och motståndet i Norrköping 1933-1945" och till det yttre verkar den svenske führerns uppträdande aningen operettaktigt, men budskapet saknade all förkonstling och utan omsvep gav han uttryck för antisemitism och en råbarkat föraktfull syn på demokratin.

Artikelbild

| Johan Perwe.

Bland de 200 åhörarna fanns många som applåderade och Lindholm återkom på flera besök, men det ville sig ändå inte riktigt och Norrköping blev aldrig någon nazistisk knutpunkt.

Det betyder inte att det saknades anhängare. Organisationer som SNF, NSAP, Ortsgrupp 20 fick lokalavdelningar och på Högre allmänna läroverket bildade ett 20-tal studenter Kamratskap Sigurd Ring II. Störst sprängkraft får boken genom att Johan Perwe namnger några lokala frontfigurer. Bland de utpekade finner man advokaten Carl Wilhelm Du Rietz och den lätt gåtfulle redaktören Gösta Fahlmark, som var uppskattad för sina kritiskt anlagda socialreportage i Norrköpings Tidningar innan han hoppade av och började skriva för ett antal nationalsocialistiska tidningar.

Störst uppseende väcker nog namnet Björn Helmfrid. Han var visserligen inte verksam under sin tid i Norrköping, men Johan Perwe klarlägger att han som stamanställd officer på 1930-talet medverkat i nazistiska tidningar under pseudonym. Det hela blir intrikat genom hans roll som historielärare och rektor vid ett par av stadens skolor, men han var också en av redaktörerna bakom den stora stadsmonografin om Norrköpings historia från 1976. I sjätte och sista delen nämns de nazistiska aktiviteterna endast i förbigående, vilket ger fog för de misstankar om mörkläggning som antyds i bokens titel. De efterlämnade dokumenten i Stadsarkivet tyder på en gedigen livsgärning, som kröntes med kommunens högsta utmärkelse, S:t Olofsmedaljen.

Men av hans aktiviteter under signaturen Torkel Leifsson finns inga spår. Att han själv inte ville berätta om sina förehavanden går att förstå, men desto märkligare är omgivningens tystnad. Hans aktiviteter hade i början av 1940-talet röjts i Ture Nermans Trots allt!, kommunisternas Ny Dag och syndikalistiska Arbetaren. Det borde rimligen ha funnits folk i hans omgivning som känt till det förflutna och Johan Perwe påpekar att frågan måste ha dryftats på någon av stadens tidningar.

Artikelbild

Johan Perwe har grävt djupt i arkiven och gjort en detaljrik kartläggning, men boken innehåller också en underliggande berättelse som förtjänar en grundligare behandling och rör förhållandet att nazismen aldrig fick något verkligt fäste i Norrköping?

I kommunalvalet 1934 skördade nazisterna bara 1,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1938 blev utfallet ännu sämre. Resultaten låg under rikssnittet och en av Sven Olov Lindholms vapendragare på orten konstaterade att jordmånen för nationalsocialismen var hård och att Norrköping var en synnerligen slö stad.

Visserligen fick de nazistiska tankarna ett kort uppsving 1941, men redan i slutet av 1930-talet hade intresset mattats och de olika fraktionerna gick mer eller mindre på tomgång.

Det politiska etablissemanget tycks inte ha upplevt det nazistiska hotet som särskilt allvarligt, vilket länge bidrog till en avvaktande hållning. Men när klimatet hårdnade och många politiska sammankomster följdes av stenkastning och misshandel – oftast mellan kommunister, syndikalister och nazister – föreslog den socialdemokratiska partistyrelsen lokala insatser. Arbetarekommunen i Norrköping valde visserligen att ligga lågt, men sektionen i Östra Eneby föreslog en kampanj för att möta den nazistiska propagandan. Men visst fanns det motstånd på andra håll och Johan Perwe lyfter fram demokratiska aktivister som Betty Olsson, Ada Nilsson och Elsa Alkman. Tisdagsklubben som bildats av Amelie Posse fann anhängare också i Norrköping, men här fanns också Förbundet kämpande demokrati och en rad andra föreningar som förmedlade upplysningar om förföljelserna i Hitlertyskland.

De bidrog naturligtvis till att skapa opinion, men det känns också rimligt att reflektera över den betydelse som samhällsutvecklingen i en stad som Norrköping kan ha spelat och att detta inte gav nazismen tillräckligt utrymme. Men det kan vara ämnet för en annan bok och i väntan på den kan man konstatera att Johan Perwe gjort ett gediget och nödvändigt grundarbete, som kastar ett skarpt ljus över en undanskymd del av Norrköpings 1900-talshistoria.