Kvällen är ljum. Bakgården dignar av sommarklädda vänner med öl, vin och snacks på borden. Lamp­rader hänger varma under träden och under finstämt jubel träder hon ut på scen. Anna Järvinen, vän och stark i ett.

Med tolv snygga stålsträngar och tonsäker stämsång möter Fredrik Swahn hennes självklara intonation och textraden ”Ilse vimse du är nog inte nöjd nu” klingar drabbande mot popvackra ackord.

Det var tio år sedan hon med samme man, på Crescendo den gången, startade turnén för första plattan ”Jag fick feeling”.

Kanske är det mot den inramningen vi förstår hur hennes upplevelse av magi snart sprider sig och blir den enda rådande verkligheten vid scenen.

Hon plockar fram munspelet, bjuder på ”Koltrast” från samma skiva och avhandlar snart otrohet, fyllebråk och barn som kommer i kläm i texter där varje stavelse belyses med strängt realistiskt sken.

För även om det vilar något oförlöst över hennes närmast nervösa framtoning är uttrycket fullsprängt av närvaro, och de gäster som inte går vidare under samtal om annat, blir en del av hennes berättelser, hennes historia.

"Det här kommer jag aldrig att glömma", säger hon. Och trots det klyschiga är vi benägna att tro henne.

En vals bjuder snart på blygsam allsång, ”Helsinki” förmedlar längtan och tystnaden runt scenen är fortsatt uppmärksamt lyssnande.

Så lockar hon till skratt kring ”Äppelöga” för att snart därpå landa i ”Kom hem”.

Den är skir och drabbande fin där texten faller sönder i sin saknad. Hon avslutar med allmän improvisationsvissling till pianokomp och ett öppenhjärtligt tack. Just magiskt så.