Ett nytt sug har infunnit sig i Norrköpingskonstnärens bildvärld. Det har funnits där tidigare men atmosfären, stämningarna har förtätats och förstärkts. Sugande, svävande poesi med vemodiga underströmmar. Färgskalan har likaså förstärkts med betoning på romantikens blå toner och kontraster med ockra och röda fält. Skymningslägen. ”Vi är alla i samma natt”.

Jonny Olsson Grundström kombinerar digital teknik med analogt oljemåleri men inte för dess egen skull utan för att det passar honom för vad han vill uttrycka. Tekniken är alltid ett medel, inte ett mål i sig. Men han gör det bra och distinkt. Bilderna är både sköna att se på samtidigt som man anar djupdimensioner av nästan thrillerartad spänning – fast på ett lågmält sätt.

Ibland känns det som om man står inför filmklipp av så olika regissörer som Tarkovskij och David Lynch. Och musikaliska ljudslingor kan anas från Harold Budd och Brian Eno.

Artikelbild

Bilderna har ett magiskt, förtätat undertryck av stämningar i sköna molltoner.

Människor, landsskapscenerier och miljöer utgör de förställande motivkretsarna. Men under de disiga och ibland upplösta lagren väntar mångtydigheter och komplexiteter. Här finns en rörelse bort, inåt, längtan mot något annat. Detta är inte nog.

Jag får ofta associationer till diktrader av Gunnar Ekelöf som t.ex. ”Var stilla, var tyst och vänta … vänta på varslet som kommer.”

Den melankoliska estetiken i Jonny Olsson Grundströms bildvärld skulle kunnat slira över mot det tillrättalagda, kanske insmickrande. Men det sker aldrig. Han behärskar sina uttrycksmedel och håller kvar laddningarna och undertrycket både i färg och form. Här finns igenkänningar och höga kvaliteter som minner om Ola Billgren och Maya Eizin Öijer. Sättet att komponera med diptyker och noggrannheten i färgskalor. Kort sagt ett välkommet återseende av en regionkonstnär som alltid håller hög verkshöjd!