Teater

I den första akten möter vi dagens tonårskille i sin källare. Han spelar dataspel på nätterna, dricker Redbull, skräpar ner och vänder på dygnet. Lazaros som han heter efter biblisk förebild, är en outkast, tillhör kategorin NEETS, ungdomar utanför samhället utan utbildning, jobb och sociala sammanhang. Karaktären gestaltas med nerv, intensitet och autentisk närvaro av Sylvester Peipke, som bara är 16 år. En given begåvning som borde kunna förutspås en lysande skådespelarkarriär.

I akt två skildras de svarta och hopplösa villkoren för tre medelålders män. De är ilskna, förbannande på allt och alla, inklusive sig själva. Livet blev inte som de tänkt sig. ”Det är synd om männen”, skulle man kunna konstatera med en parafras på Strindbergs oneliner.

Artikelbild

| Sylvester Peipke gestaltar den unge ”Lasaros” med nerv och autentisk närvaro.

Även här fungerar själva gestaltningarna och skådespelarnas insatser träffsäkert. Den återhållna spelstilen skapar rätt undertryck och effektiv laddning.

Scenografin i den tomma butikslokalen är helt kongenial med den ödsliga källarstämningen. De fläckspackliga gipsväggarna ser ut som handgjorda av Clay Ketter, en internationell samtidskonstnär av hög dignitet.

Återigen har Norrköpings Teaterkompani producerat originell och nyskapande teater som väcker respekt. De viker inte ner sig för insmickrande mainstream utan har modet att fribrottas med svåra och svarta, existentiella frågor som berör oss alla.