I en inledande scen har den frånskilda konstnären Isabelle (Juliette Binoche) sex med en rik bankir som hon egentligen avskyr. Det är ganska tydligt att hennes gnista har slocknat men hon kämpar tappert på, med både samlaget och relationen.

Det känns ganska talande för hennes förhållningssätt till det här med kärlek i stort. Eller kanske snarare, sökandet efter kärleken. För när Claire Denis (”Beau travail”, ”Chocolat”) tar sig an den här, relativt sätt, lättviktiga historien så tillåts aldrig Isabelle få landa i en manlig famn under någon särskilt lång tid. Men hon ger sig inte i första taget och vill så gärna att hon struntar i tydliga varningstecken, som fruar, velighet, narcissism eller uppenbara olikheter.

Juliette Binoche spelar Isabelle med mycket eyeliner, korta kjolar, höga klackar och med liv och lust, på ett sårbart och kul vis. Hon står i centrum och vi följer henne i olika nedslag snarare än i en tydlig struktur. Man ömsom hejar på hennes allt annat än smidiga uppriktighet, ömsom irriteras ihjäl på hennes valpiga oförmåga att liksom skärpa till sig.

Artikelbild

När hon inleder en relation med en vanlig arbetare tar det heller inte lång tid innan det till synes harmoniska förhållandet saboteras av hennes inre osäkerhet och, faktiskt, snobberi.

Detta är helt enkelt Claire Denis variant av en romantisk komedi, lite sannare och med hårdare kanter än något som exempelvis Nancy Meyers skulle åstadkomma.

I absolut sista andetaget lyfter filmen som mest, när Gérard Depardieu kliver in i handlingen som ett slugt medium. Medan eftertexterna rullar strular han, om möjligt, till allting ännu mer för den ständiga sökaren Isabelle. (TT)