teaterrecension Soldater dör på många olika sätt. De kan dö av hunger, törst och av sjukdomar. Någon gång möter de en fiendes kula. Någon gång en väns. Sällan blir de räddade.

”Historien om tigern” är en skröna som Dario Fo lär ha hört i Shanghai många år innan Nobels litteraturpris drabbade den italienske teatermannen som föredrog gatans scenrum framför salongernas. Kalbokultur spelar pjäsen denna helg och nästa på Teater Bråddgatan 34 i Norrköping.

John Hedman är soldaten. Han hungrar, törstar, en fiendes kula sårar honom. Han överges, döden är nära. Men undret inträffar, han blir räddad

Artikelbild

Allteftersom historien utvecklas förvandlas soldaten från ett gnällande offer för olyckliga omständigheter till en man med kompetenser, låt vara med tendenser till översitteri. Den lille soldatens vänskap med en tigerhona leder till att han räddar byarna och till slut hela riket.

John Hedman är klädd i en usel bomullspyjamas, som fula, gula epåletter förvandlat till uniform, en trashankssoldat i en trashanksarmé. Med livfull mimik och uttrycksfulla gester gestaltas den ena händelsen mer osannolik än den andra. Som hur han tvingas dricka tigermjölk – ”god, lite besk, mycket krämig”. Utan någon som helst rekvisita får han oss ändå att se vänner, fiender, vapen och tigrar. Ett fascinerande skådespeleri.

Skådespelaren är långt ifrån ensam bärare av denna 60 minuter långa monolog. Christian Karnevalds gitarr, trummor, läten, får febern att dunka i hjärtat (och i stortån), morrar som en mjölkstinn tigerhona och låter åskan gå. Till detta kommer en ljussättning som samverkar med den raffinerat enkla scenografin, ett svart rum med extra djup.