Nu var dock innehållet lite för brutalt, oanständigt och mörkt för den tidens Sverige. Men idag kan destruktiva lidelser, incest och maktmissbruk uttryckas, som tidlösa fenomen. Det påminner förstås om de antika tragedierna, den ödesmättade tonen förstärker detta. Men framförallt är "Riddartornet" starkt förankrad i den tidiga, dödsbesatta romantikens nattliga hyllningar.

Det vilar en sorgens skugga över hela dramat och huvudrollen Mathilda. Vi förstår tidigt att detta inte kan sluta väl i hennes utsatthet inför den liderlige fadern.

Sedan har regissör och librettist i någon mån lättat upp och breddat spelet med inslag av fler ”folkliga” gestalter som en kör av kommenterande röster på godset där det utspelas. Andra mindre ändringar har gjorts men i stort följs originalpjäsens tunga tema.

Det är också fint att Stagnelius poesi lyfts fram genom tillagd – sjungen – ouvertyr och epilog, med diktfragment om skönheten i livets korthet och förgänglighet.

Carl Unander-Scharin har lyckats väl med att skapa en dramatiskt fungerande musik, anpassad för studerande sångare och musiker. Den är melodiskt tillgänglig med distinkta rytmer och gungande ojämna taktarter. Med historiska spår och citat blir det tillsammans en tidlös karaktär, inte belastad av 1800-tal men med drag av romantiskt mörka stämningslägen.

Jag uppskattar också att musiken gestaltar de många dialogerna, mjukt och följsamt, utan att fastna i långa recitativ. Det är driv och rörelse i både sång och spel. Precis som med god filmmusik blir ljudspåret här avgörande för stämningar och känslor.

Amelie Flink är mycket uttrycksfull som den tragiska huvudgestalten. Hon hjälper till att bygga upp en suggestiv, melodramatisk stämning som påminner om tjugotalets stumfilm i gestik och minspel. Det passar märkligt bra med kontraster och starka utspel, i både Flinks, Viktor Johansons och Rebecca Hellboms tolkningar. Frida Bergquist har en lite mjukare och sentimentalare framtoning, som passar hennes roll.

I spelet och sången överlag kan jag sakna något av lyriska nyanser. Vissa scener kunde varit lite mer nedtonade eller återhållna med mildare röstklanger. Texten var ofta svår att urskilja vilket begränsar dialogerna.

Men som helhet är det ändå en mycket stark föreställning som gör intryck. Imponerande att studenter mitt i sin utbildning kan åstadkomma så mycket.