Spännande titthål till forntiden

Bokrecension Arkeologen Kent Andersson har i sin senaste bok valt ett specifikt titthål in i historien, närmare bestämt fyra märkliga båtgravar i närheten av Gamla Uppsala.

De är daterade till tiden mellan sent 500- och tidigt 700-tal och är alltså runt 1 400–1 500 år gamla. Genom föremålen i de här praktgravarna tar Kent Andersson oss med på en resa som visar sig vara betydligt mer spännande än vi först kanske trott.

Andersson inleder med att beskriva upptäckten av gravarna, ett nog så spännande kapitel. Det skedde som så ofta av en slump. Ett par forskare som egentligen höll på med utgrävningar vid Gamla Uppsala upptäckte märkliga formationer i ett par stora kullar några kilometer därifrån. Det var 1926 och mer hände inte då. Det var först året därpå när man började ta grus på platsen som märkliga fynd började dyka upp. Arkeologernas nyfikenhet var väckt och fram till 1950-talet grävdes platsen ut. Man hittade mängder av gravar, varav några riktigt praktfulla, och rester av en större hallbyggnad som det dröjde till 1990-talet innan den kunde grävas ut ordentligt.

Vad fanns det då i gravarna? De fyra som är föremål för den här boken var väldigt lika till innehåll. Den döde hade placerats inuti en båt som enligt Andersson förmodligen var del i själva begravningsceremonin. I båten byggde man sedan upp en gravkammare. Där placerades de föremål som den döde skulle ha med sig på sin sista färd. Där fanns vapen, men också djur, matkärl och mat och till och med olika typer av brädspel. Tillsammans ger de här föremålen alltså en inblick i hur människorna tänkte att den döde skulle förberedas på bästa sätt för det som väntade.

De mest häpnadsväckande fynden är de krigarutrustningar som har lagts ner i gravarna. Flera av dem har varit slitna och visar spår av att ha använts länge. Kanske var en del av föremålen sådana som brukats i flera generationer och fått en särskild status innan de lagts hos den döde? Andersson visar hur föremålen ger glimtar av berättelser, men samtidigt hur de gäckar genom att bara ge fragment av det vi vill veta.

Något som fascinerar är hur långt många av sakerna hade färdats innan de hamnade i en grav i Uppland. Flera av glasföremålen måste ha tillverkats i den del av kontinenten som, fram till ett århundrade eller så tidigare varit del av romarriket, andra måste ha haft sitt ursprung långt borta i öster i nuvarande Ukraina eller ännu längre bort. Anderssons bok påminner om att både människor och föremål färdades förvånansvärt långa sträckor redan under forntiden och att den som söker rötterna också till vår äldsta historia snabbt inser att den alltid varit ytterst mångkulturell.

 
 

Recensioner