Arbis är stort och det tiotal besökare som har kommit har placerat sig i fåtöljer på ett bekvämligt avstånd från scenen. En publik kan ibland bära upp en artist men det står klart att ikväll kommer Nicolai få bära sig själv.
Då kliver delar av bandet ut från scenentrén och hälsar på publiken. Går fram, tar i hand och presenterar sig. Nu är det inte längre en liten, sittande publik framför en stor scen - nu är vi välkomnande av vännerna in i Nicolais vardagsrum och visst är det så det känns när Nicolai kliver på och pratar till publiken utan att bry sig om mikrofonen.
I vardagsrummet bjuds det på en jazzig, rökig efterfest. En lekfullhet lyser igenom och det känns nästan som ett "jam". De tittar på varandra, följer varandras rörelser och tillsammans med Nicolais norrbottniska gör det hela till en intim och varm stund.
Ett par låtar in kommer titelspåret från senaste skivan: Arkebuseringen av egot. Och nu är uppvärmningen över. Nicolai vänder upp kroppen, som om han inte riktigt vågade ta sin plats på scenen innan. Men Nicolai behöver inte be om ursäkt för sin existens. Bandet följer hans minsta vink och i fåtöljerna myser publiken. Speglar sig i vemodet och de starka texterna samtidigt som det nästan går att ta på den villkorslösa kärleken som flödar både till och från scenen.
Nicolai Dunger, bjud gärna in till efterfest igen. För det är ändå smått på magiskt hur varm en nästintill tom, gammal teatersalong kan kännas.