I tre filmer har mediet Elise Rainier hjälpt olycksdrabbade familjer att stoppa onda andar som gått bärsärk i sprickan mellan världar. Det började med pojken Dalton som hamnade i ett mystiskt komatillstånd, orsakat av ett illasinnat väsen som fortsatte att plåga familjen Lambert i uppföljaren. I tredje filmen bytte man inte bara regissör, från James Wan till manusförfattaren Leigh Whannell, utan skiftade även fokus till en ung flicka som råkar kalla fram fel spöken i jakten på sin döda mamma.

Det är väl inte ett komplett tankefel att tro att ”Insidious: The last key” ämnar knyta ihop säcken, med tanke på titeln och det faktum att Elise Rainier går sina egna demoner till mötes. Efter ett telefonsamtal från mannen som bor i hennes barndomshem återvänder hon till huset som plågas av en ovälkommen gäst. Till sin hjälp har hon de lojala underhuggarna Tucker och Specs. De är inte mycket till hjälp egentligen, men deras närvaro mjukar upp en annars rätt mörk historia.

I det gamla huset är den fuktiga källaren intakt, liksom filmskaparnas fäbless för otroligt smutsiga vrår och dörrar som kräver en viss typ av nycklar. En dörr leder till en annan, och så vidare, tills manusbygget är fast i en loop som troligtvis inte slutar här. Man gör bäst i att inte syna orsak och verkan alltför noga.

Artikelbild

| LIN SHAYE as Dr. Elise Rainier AND Tessa ferrer AS Audrey Rainier in Insidious: The Last Key. The creative minds behind the hit Insidious trilogy return for the supernatural thriller, which welcomes back franchise standout Lin Shaye as Dr. Elise Rainier. In the film, the brilliant parapsychologist faces her most fearsome and personal haunting yet: in her.own family home.

Bortsett från ett par brott mot logiken är ”Ghostbusters” möter ”Poltergeist” möter ”Saw”-känslan inte så pjåkig. Det är härligt att se skådespelaren Lin Shaye, en 74-åring i gråblond page, krypa in i kolsvarta tunnlar och bekämpa äckliga demoner med kavat beslutsamhet. Tyvärr litar man inte på den unga publikens förmåga att knyta an till Shaye och kastar in två unga kvinnor i handlingen som för att ursäkta huvudrollsinnehavarens brist på ”sex appeal”.

I slutänden lyckas man heller inte riktigt bestämma sig för vems historia det är som ska beröra mest, och går vilse bland klichéer om ondskans natur. (TT)