”Didn’t we almost have it all”, sjöng Whitney Houston med sin praktfulla stämma på andra plattan från 1987. Och nog såg det ut som om hon hade precis allt, i osannolikt hög grad. Skönhet, begåvning, succé från första stund hon ställde sig på scen. Vad var det där ”nästan” som ställde sig i vägen? Trots att helyllestämpeln satt klistrad från start var drogerna en följeslagare under hela karriären och ledde till att hon 2012 hittades död i badkaret på ett hotellrum.
Med en mamma som körade åt stjärnor som Elvis, Aretha Franklin och Van Morrison föddes Whitney Houston in i musiken och en svart gospelvärld där gudstron sattes före världsliga framgångar. Och det är denna mamma som med rätt hårda nypor skolade sin dotter till den perfekta sångerskan som nu berättar om deras relation i biografin Whitney.
Det är ingen idealiserande skildring, som man kunde befara när en mor porträtterar sitt döda barn, Cissy Houston slår fast att ”Nippy”, som hon genomgående kallas, inte var någon ängel och frågar sig själv vad hon kunnat göra annorlunda. Att Whitney for så illa i livet förklarar hon med att hon var alltför ömhudad och angelägen om att vara älskad av alla. Ett behov av att passa in men också av revolt, av att slå sig fri från den skyddade tillvaron. Hon tycks ha skämts över sin privilegierade bakgrund, ljög om att vara uppväxt i höghus och längtade mest av allt efter att få vara vanlig. I det mönstret faller också det stormiga äktenskapet med Bobby Brown på plats.
Men Whitney själv kommer man inte särskilt nära i moderns bok. Dottern verkar ha hållit sin mamma på avstånd så till den grad att hon lyckades undgå att märka hennes missbruk. Whitney förblir ett mysterium, en stjärna fångad i bilden av sig själv, mån om att inga sprickor i fasaden fick synas samtidigt som hela grunden höll på att rasa samman.
Däremot får vi intressanta inblickar i Cissy Houstons egen karriär och rasismen som präglade 60-talets USA, även musikindustrin som länge såg till att svarta musiker höll sig i sitt fack. Whitney sprängde ramarna ? tillsammans med Michael Jackson var hon en av de första svarta artister att få genomslag på MTV ? och fick också skit för det, utskälld som ”White-ey”.
Framförallt blir Cissy Houstons porträtt en skildring av en mors svårigheter att nå fram till sin dotter och oförmåga att rädda henne från ett destruktivt liv. Som sådan är den rörande. ”The ride with you was worth the fall my friend”, heter det i ”Didn't we almost have it all”. Vi får hoppas det.