Röster från den sovjetiska utopins offer

Litteraturkritik Med "De sista vittnena" fullbordas den svenska utgivningen av Nobelpriskandidaten Svetlana Aleksijevitj svit "Utopins röster".

Arbeterskan Valja Zmitrovitj var 11 år när andra världskriget började för Ryssland. Hon berättar:

"– Vi ska gå och leta rätt på vår faster, men kan ni säga var vår mamma och pappa och lillasyster och lillebror är?

Hon berättade för oss att de hade blivit skjutna. Och att de låg i skogen.

– Men ni ska inte gå dit barn!

– När vi lämnar byn ska vi gå förbi och ta farväl.

– Gör inte det, barn...

Hon följde oss ut ur byn, men hon lät oss inte gå dit där vår familj låg.

Många år senare fick jag veta att de hade stuckit ut mammas ögon och slitit av henne håret, och skurit av ett bröst. De släppte iväg schäferhundarna efter lilla Galja, som hade gömt sig under en gran och inte hav sig till känna. De kom tillbaka med varsin bit av henne. Mamma levde ännu, mamma förstod allt..."

Det här är bara en av de många röster som Svetlana Aleksijevitj dokumenterat, redigerat och fört in "De sista vittnena". Med den fullbordas de fem volymerna över 2 270 sidor. Ambitionen är att skriva Sovjetunionens historia underifrån.

Jag lägger upp de eleganta och samstämmigt formgivna böckerna på bordet, grupperar dem så att de står där monumentala och lika stridsberedda som sin envetna upphovskvinna. De utgör ett livsverk. Några av dem har tagit Svetlana Aleksijevitj ett kvartssekel att skriva. Hon har gjort det under motstånd, censur och rättegångar i hemlandet Vitryssland. under några år vistades hon i Sverige som fristadsförfattare.

I den första delen, "Kriget har inget kvinnligt ansikte", skrev hon kvinnohistoria genom att återge röster från kvinnor som varit soldater i ryska armén under andra världskriget. Den osminkade svenska versionen är befriad både från statlig censur och kvinnornas ursprungliga självcensur. Den bildar det första fundamentet i svitens konstruktion

Svitens sista bok "Tiden Second hand", kanske den bästa skildring av det postkommunistiska Ryssland som hittills har skrivits, utgör det andra.

Mellan dem finns "De sista vittnena" som är ett fristående appendix till "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Här är det barn som upplevde kriget som berättar om sina mest traumatiska och djupast förborgade minnen som vuxna.

"Zinkpojkarna" är berättelsen om de soldater som dog i kriget mot Afghanistan 1979-89, och som visade att den mäktiga sovjetiska krigsmakten inte längre var oövervinnelig.

"Bön för Tjernobyl" är skildringen av hur Sovjetunionen agerade efter det stora kärnkraftshaveriet 1986 . Återigen sände man dit sina unga soldater för att "sanera" den radioaktiva zonen och gå mot en säker död. Hos Aleksijevitj blir katastrofen ett omen för hela landets undergång.

Svetlana Aleksijevitj säger att Utopins röster är en encyklopedi över Sovjetmänniskan eller som det heter i undertiteln till "Tiden second hand": Slutet för den röda människan. Det väcker tanken hur man ska betrakta hela hennes projekt. Aleksijevitj själv har givit olika – men för den skull inte oriktiga – besked. Hon har talat om sviten som ett körverk, som en krönika och som dokumentärromaner med ett övergripande tema. "De sista vittnena" bär undertiteln "Solo för barnröst" och här är författaren helt frånvarande; hon är den osynlige dirigenten.

En idé inspirerad av Ales Adamovitj och Daniil Granins "Leningrad - belägrad stad". Men Aleksijevitj är djärvare. Frågan är om författaren Aleksijevitj försvinner eller blir för otydlig i det verk som hon påpekar både är sanningsenligt och kan läsas som en roman. Båda läsarterna är möjliga. Kanske är det ett bekymmer för Aleksijevitj att hon lanserats som reporter, urvalet "Förförda av döden" som var hennes första bok på svenska, är hon idag missnöjd med.

Själv nöjer jag mig med att Svetlana Aleksijevitj verkar i det spännande gränslandet mellan journalistik, historia och litteratur. I en god värld belönas hon snart med Nobelpriset i det sistnämnda. Inte minst för att hon har visat hur ond världen kan vara om den underkastas en utopi.

 
 
  • MEST LÄST PÅ NT.SE

Kultur & Nöje