Ray Charles strax därpå och solen har nyss gått ned, lämnande en ljusblå kvällshimmel och sakta sjunkande skymning efter sig. Så Queen med uppmuntran om bugg i publiken. Svänget får dock hålla till godo med dans på plats; rum för annat finns inte.

Och visst är han bra, solo innebär inte mindre självklart än scenbelamrat ös. Han vet att hantera sin publik och erbjuder sig att spela önskelåtar redan efter tredje numret. Så flyttar han till pianot, blir soulig och jazzig, återvänder till Queen och hoppar vigt till en låt från skären ute i Sankt Anna. Snälla harmonier möter leenden nedanför scen. Några kan texten medan andra bara gungar med. Det är harmoniskt och mörkrets skuggor faller allt tätare kring fasaderna. Lyktor träder fram och "Hallelujah" är lika tacksam som uppskattad. En kvinna ur publiken passar på att kliva upp på scen med ett gäng önskelappar. De landar i "Stairway to Heaven" och så, åtta minuter över elva, når vi någon sorts kulmen med "We Will Rock You" och smakprov ur AC/DC-klassikern "Highway To Hell" strax följd av några ackord ur Iron Man. Folket jublar.

Så får Bon Jovi tona ner när klockan närmar sig halv tolv. Det hela är familjärt och avspänt där mitt i stjärnglansen, precis som sig bör. För visst älskar publiken sin Peter. Och kärleken tycks genuint besvarad.