Gemensam attack! Karl Olandersson leder, solar och låter sedan luren vila i hand. Han drar ihop ögonbrynen i djupnat dig, blickar ut över publiken och Andreas Hellkvist tar vid
i sin Swing For Elina från gruppens senaste släpp Get Out. Han är vattenkammad, Olandersson, och Hellkvist minst lika ordnad i sitt spel över effektfulla baspedaler. Det är maffigt, mustigt och fullkomligt hänsynslöst när trumpetisten återigen joinar gejmet med ett forte fortissimo som blåser öron av folk.

Om skivan surrar på
i slick harmoni, om än välgarnerad, så är trion desto mer uttrycksfulla live. Bifallande rop följer på ett nyanserat melodibärande av Karl och Ali Djeridi fortsätter att ackompanjera lika smidigt som snillrikt. Med The Eternal Triangle glider de in i nästa temposfär och den cirka fyrtiohövdade publiken gör helt rätt i att låta sig imponeras. Olandersson är utmärkande pregnant och kul att lyssna på. Han är av just den sort som får saker att stanna upp och röra sig på en och samma gång.

I somras gjorde ensemblen, då med inhoppare Peter Asplund, en sanslöst bra version av What A Wonderful World på jazzfestivalen i Simonstorp. Nu är den inte fullt lika skimrande men mellansnacket fortsätter att ta oss från den ena jazzoasen till den andra och det introducerande trumsolot
i Loj förflyttar oss till ett fjärran land där spänningsvärme råder. Samspelet är självklart och svänget likaså. Och extranumret är en ljuvlig Underbart är kort. Om inte den här treenigheten kan leverera det vi önskar, vilka då i sådana fall?